»Jo, det är en landstrykerska, förstås, hon kallas madam Johnson — hon kommer senast från Amerika … men sen dess har hon ställt till en hel hop här hemma, med hjälp af det välsignade brännvinet förstås! Oleander, vår filantrop där uppe, har naturligtvis försökt göra svart till hvitt, och att hon icke flugit bort med de hvita vingar, som hans omtalade människokärlek klädt henne uti, är högst märkvärdigt. För tillfallet har han semester, han med, så nu hoppas jag hon får lön, så som hon förtjänt.»
»Har notarien sett henne», frågade assessorskan, »hon ser väl ryslig ut?»
»Som en tatterska! Ja, jag har inte sett henne själf», förklarade Östling, liksom i förbigående, »men kamraterna ha haft henne till benäget påseende. Hon skall ha' en figur som en dockarbetare och krafter som di? filisteers baneman. Och ett humör! Ingen kan få ett ord ur henne, när hon inte själf behagar, inte en enda af vaktmästarne kan beveka henne att tala! Det fatala för försvararen är att hon begår tvetalan, så fort hon öppnar mun, och ljuger som en häst! När en människa med hennes krafter — hon lär ha' lyft upp en af konstaplarne på ett bord häromdagen, bara som ett slags smekning — inte vill vara beskedlig,» skall hon göras oskadlig, säges det. Ja, mycket bra, men hvad kostar det där oskadliggörandet staten? Så mycket att det icke finnes råd att understödja de arbetsamma, de så kallade goda, de fattiga, som icke göra illa. Man slösar på de obotlige förbrytarne, och låter dem, som vilja det goda, gå arbetslösa i dessa maskinarbetande tider, tills de svälta ihjäl, taga lifvet af sig eller besluta sig för en eller annan af de kriminella sporter, som löna sig bättre.»
»Hvad vill då min unge bror göra utaf de fångar, som han kallar oförbätterlige eller obotlige?» frågade assessorn med en skärpa i tonen, som han redan de första åren af sitt äktenskap funnit för godt att lägga bort — för husfredens skull, men som någon gång så här dök upp igen, när han talade med främmande.
»Förlåt, käre farbror, jag känner farbrors goda filantropiska hjärta», skrattade den unge mannen, »och vet att jag misshagar, men enligt min åsigt borde man i stor dosis gifva de hopplöse detsamma, som doktorn ordinerar i liten dosis åt sina patienter, nämligen morfin. Så och så mycket till morgon, så och så mycket till middag, och mot afton, om de inte ångra sig, sista smörjelsen. Om aspiranterna till de goda friplatserna i det af doktorn så kallade gallerhotellet finge veta att det gällde deras eget lif, då de vilja taga andras, så skulle de betacka sig.»
»Hvad ni är för en cynisk människa!» utropade frun. »Men det finnes en liten smula sanning däri. Min käre man, han är alltid för mild, när det gäller sådana där odågor … ack … men sjukdom och de lidanden, som träffa finare konstruerade naturer, dem har han ingen sympati för. Det är därför att han saknar nerver.»
»Kära min vän, tacka du Gud för det», menade assessorn och slog i likör åt Östling. »Här ha vi en förmildrande omständighet», fortfor han, »låt oss dricka. Låt flickorna komma in, så få de ett glas med! Och så kan Wetterman sjunga en liten visa för oss, bara inte för sorglig. En riktigt munter vill vi ha. Toreadorn eller Jätten eller någon annan hurtig visa, helst en ärlig gammal Bellman.»
»Ack», suckade fru Elisabet och steg upp, »en sådan smak. Jag törstar efter Schumann, Wagner eller Bruch, jag. Och man bjuder mig Jätten. — Kom, doktor, låt oss gå in i salongen, det är inte värdt att de unga flickorna äro alltför länge allena.»
De gingo ut. Doktorn såg med en forskande, på en gång artig och kritisk blick på husets fru, men hon märkte det icke, utan fortsatte:
»Ser ni, jag är ju värdsligt taladt en afundsvärd hustru, min man har det ädlaste, präktigaste hjärta och allt det där … men han förstår mig icke, han är inte begåfvad, hans vyer gå inte utöfver hans ämbetsplikter. Och jag — jag är en konstnärsnatur, ack! som kommit på en orätt plats i lifvet!»