Ja, nu satt man i assessorns gröna arbetsrum vid eftermiddagskaffet. Flickorna spelade à quatre mains i salongen, och juristerna disputerade. I chäslongen satt stackars mamma vid sin sista doktors sida och broderade på en duk af gulbrun plysch med silke och guldtråd. Man talade just om åtskilliga mål från tings- och rättssalare, och unge Östling, en tämligen viktig och stortålig gröngöling, som ansågs såsom en blifvande kapacitet, utbredde sig om ett intressant brottmål, som nu lifligt diskuterades i juridiska kretsar, och han åhördes uppmärksamt af alla, utom af doktorn, som emellanåt sökte med sin patient tala om mera etiska ämnen, för att slippa höra på de där odrägliga kriminalhistorierna, som gör en sjuk, då man bara tänker ditåt, såsom stackars mamma dyrt försäkrade.
»Min fasta öfvertygelse är», sade Östling i orerande ton och slog ut handen som en präst inför sin församling, — »min öfvertygelse är, att vi här stå framför en riktigt inslipad skälm. Den så kallade förmildrande omständigheten tyckes mig tvärt om vara försvårande. Och min tro är att bland hundra brottslingar nittionio på förhand arrangera åt sig en eller annan förmildrande omständighet, som de sedermera hålla fast vid med en konsekvens och seghet, som bedrar den alltför blödhjärtade domaren och ofta för till och med rättens vaknaste medlemmar bakom ljuset.»
»Hvad är det frågan om?» Fru Elisabet såg upp med sina vackra ögon på den unge mannen, »det är väl inte något alltför otäckt igen, vill jag hoppas?»
»Ånej, inte så värst», svarade Östling, bara en kvinna, som bevisligen har anlagt mordbrand och misstankes för att ha tagit lifvet af sitt barn, men som gör sig till, som om hon vore otillräknelig och visar en slughet och illmarighet under förhören, som är alldeles frappant.
»På hvilka grunder hvilar misstanken?» frågade med likgiltig röst assessorn, som just höll på att med en slö pennknif snoppa sin cigarr.
»Jo, farbror skall veta att hon fick barnet på aftonen några timmar efter det hon tändt på brasan, ett friskt och sundt barn, som hon ett dygn därefter själf begrafde, utan att svara på folkets frågor, hvarför hon gjorde det.»
»Men det har väl varit läkareundersökning om saken, så att sanningen kommit fram?» frågade doktorn.
»Det dröjde en vecka, innan hon kunde förmås att säga, hvar hon gräft ned barnet», berättade Östling, »och då var liket i ett sådant tillstånd, att det var svårt att bedöma dödsorsaken. Det fanns för resten intet tecken till yttre våld. Doktor Pil var till och med så älskvärd, att han gissade på en strup- eller lungsjukdom. Själf ger hon ingen ledning … man får försöka gissa sig fram. Ja, det är modernt i våra dagar att skjuta skulden på vissa förmodade abnormiteter hos den brottsliga, ett mode, söm för resten börjar att bli tämligen föråldradt, tyckes det mig! På det viset ha vi icke mer några samhällsvådliga individer i våra fängelser utan idel patienter, som vi ska krusa för, passa upp och stå på tå för. Har jag en ovän, som jag vill ha ur vägen, behöfver jag bara ställa till en liten vift, i skydd hvaraf jag låtsar vara otillräknelig, och så har jag strax skaffat mig förmildrande omständigheter. Ett rus är det populäraste. »En liten lyftning» och mordet är till hälften urskuldadt. Kan jag få folk att tro att jag i hvardagslag är en smula bizarr eller originel, att jag iblandar excentrisk, fantastisk och har vilda idéer, ja, så kan jag utan risk ta' lifvet af en eller flere af dem jag vill ha ur vägen. Är jag en lat, utfattig krabat, så står mig alltid en god affär öppen, den att råna och mörda — i fyllan förstås! Så kommer jag fast, förklaras till hälften urskuldad för rusets skull, får en sund och fri bostad, god mat, ordentliga kläder, lagom med arbete och en charmant trädgård att promenera i efter badet. Mot en dusör kan jag kanske till och med skaffa mig mina havana och min mokka … det enda, snart sagdt, som är förbjudet … ja, ja, de äro afundsvärda, dessa »gentlemen of the prisons», som så rikt skörda utan att så och som klädas likt Salomos liljor utan att de arbeta.»
Hela sällskapet skrattade. Östlings paradoxer roade dem alla, endast assessorn, som tagit sig några veckors semester från tjänsten, hade gärna sett att samtalet fått en annan riktning.
»Hvem är det denna gång, som är den lyckliga?» frågade doktorn. »Jag tyckte ni talade om en kvinna — jag hoppas hon förstår att uppskatta sin af er afundade lott att få bo fritt och födas med god mat i gallerhotellet borta vid rådhuset?»