Men gråtande och klagande satt unga frun i båten utan hatt och med de brända lockarne i oordning, under det att den stackars mannen rodde af alla krafter för att i tid komma hem och få henne i säng efter denna ansträngande och äfventyrliga färd. Hennes sinne var i jäsning, Lena hade gjort ett ytterst plågsamt intryck på henne, denna råa naturmänniska inverkade lika antipatiskt på det bortskämda hufvudstadsbarnet, som om hon varit en chimpans eller något annat apartadt väsende i ett menageri, och detta intryck minskades ingalunda af den sista hälsningen. Hon kände att stenen, slungad med säker hand för att förstöra detta mästerverk af en modehandlerskas allra sista, vågade nyck, var en lika vältalig som stum protest mot hennes koketteri och fåfänga. Och på samma gång upprördes hon öfver att hennes man med så oförställd beundran betraktat jättinnan och åhört berättelsen om hennes bedrifter. Efter en två timmars lång rodd, ackompagnerad af en jämn tåreflods sakta drypande, nådde de ändtligen Alberga, hvarest några minuter efter deras hemkomst hela huset var i rörelse och husfolket likt yra höns sprang upp och ned, med öfverstinnan i spetsen, från första våningen och till den andra för att skaffa den beklagansvärda unga frun, som hade sin svåra »migrän», liten lindring. Droppflaskor, piller, pulver, téer och oljor drogos fram och det ångade af kamomill, kamfert, terpentin och dylikt, ända tills fram mot aftonen belladonna och morfin anskaffades, sedan senapsdegar och allt det öfriga visat sig vara utan verkan.

Men i sitt stilla sinne svor häradshövdingen en helig ed att han aldrig i sitt lif — blefve han än hundra år — skulle föra sin hustru ut på äfventyr till hafsklippor, bebodda af halfciviliserade människor, nej, icke om han så visste att han där ute bland dessa vilda klippholmar kunde finna själfva lycksalighetens ö! Nej, aldrig, aldrig mera!

* * * * *

Om fredagarne hade man alltid främmande till middag hos assessorns, några framstående familjer, några lofvande unga jurister, ett par obligatoriska gamla tanter tillhörande »tjocka släkten» och en eller annan ung flicka af äldsta dotterns allra bästa vänners ingalunda ringa skara. Pappa hade nu sina fyratiofem år på nacken, hade lagt på hullet, skaffat sig isterhaka och helskägg samt mist håret midt på hufvudet. Han var det goda lynnet personifieradt, tålde allt, urskuldade allt, och spelade evangeliets roll i hemmet lika konsekvent som »stackars mamma» spelade lagens. Sjutton års äktenskap hade dock icke tagit så hårdt på henne. Hon var ännu vacker oaktadt sina trettiosex år och en beklagansvärd gift kvinnas alla lidanden. Men man kunde icke säga henne en obehagligare kompliment än att hon såg frisk ut. Med en verkligt djupt känd smärta beklagade hon sig öfver sina kinders rosiga färg, som bara kom folk att tro henne vara vid bästa hälsa ofta, då hon led som värst, öfver sina ögons glans och klarhet, som tvärtom just borde bevisa ett slags inre feber, med ett ord, hon fann i sin yttre personlighets blomstrande tillstånd en ytterligare anledning att klaga öfver skenets bedräglighet, hvilket icke ens unnade henne sin samtids ömma medlidande.

Som en martyr släpade hon sig från bal till bal, från supé till supé. Som nygift hade hon med en ytterst excentriskt sammankonstruerad logik sökt bevisa världen att hon endast fortsatte sin flicktids glada salongslif, därför att hört måste så för mannens skull! Hur han än protesterade, hjälpte det icke, de måste ut, för hans skull. Hon, som icke älskade något högre än stillheten i hemmet, friden, ensamheten, hon måste ut, det var hennes plikt mot honom. Hur mycket han än bad henne att » för hans skull » stanna hemma, drillade hon det alltid därhän att han måste ge efter, och de lefde »som andra» — liksom om sällskapslifvet var det enda lif, som var värdt att lefva…

Så kommo nya förhållanden, nya pröfningar och med dem unga fruns verkliga martyrskap. Det äldsta barnet var en dotter och vid hennes födelse var det en uppståndelse i huset, som om yttersta dagen hade kommit. Nu kunde den unga modern hvarken gå eller stå i månader, men alla andra fingo i stället lära sig både att gå och stå efter det mest suckande och kvidande kommando i världen. Medan barnet ammades, måste modern genomgå kur efter kur. Läkaren var en elastisk person, tillgänglig för ömma tacksamma blickar och söta ord. Man måste låta patienten försöka en champagnekur på grund af denna kraftlöshet, som hotade att ej vilja gifva med sig.

Och en ostronkur … det var litet dyrt, men icke för dyrt för att återvinna en så dyrbar hälsa.

När vintern kom, var hon återställd … naturligtvis icke rask, nej, långt därifrån, men hon måste tvinga sig till att gå på en bal hos justitieministerns, en soirée hos generalens, och själfva fingo de ju naturligtvis också lof…

Det andra och tredje barnet kom, nu hjälpte det icke mera att pjoska i hemmet. Hon måste om sommaren resa till badorter med en tant som förkläde; Anders, den odrägligt friske Anders, skulle stanna hemma och arbeta, han kunde se om barnen, han, som hade krafter, inte hade man ju råd att resa alla, och dessutom ville doktorn att hon under dessa korta försvinnande somrar skulle vara alldeles i ro, fri både från man och barn, eljest var det ju ingen hvila. —

Badorterna inom landet voro dock icke tillfyllestgörande. Man måste försöka Wiesbaden, Ems och Trouville. Det var en stor sorg att vara tvungen att så ofta lämna det kära hemmet och de älskade små, men hälsan, den dyrbara hälsan! Assessorn gjorde föreställningar, talade förnuft, bad i sin kärleks namn, åkallade alla ömhetens gudar, men förgäfves! Öfversvämmande tårefloder, nervattacker och svimningar voro hans straff, och dagen därpå for stackars mamma ut till sina fournissörer, en smula blek efter tårarne och med en liten täck mörk skugga under ögonen men eljest underbart fort restituerad, medan den lycklige Anders' hår synbarligen blef allt tunnare och rynkorna i pannan allt djupare, fastän hans goda och ärliga ögon alltjämt bibehöllo sitt uttryck af mildhet och vänlighet.