»Talade du om där hvad du hade gjort?»
»Ja — alltihop. Jag skulle ha varit glad, om di hade brunnit upp alla på Dalarön, men di inte så mycket som svedde ett hår på sig en gång.»
»Och ditt barn … gjorde du något åt det… Kanske det var dig besvärligt? Du begrafde det ju själf, Lena, och det får man inte, det vet du.»
»Skulle jag ha' låtit andra röra mitt eget vackra barn! Fiskarns blef så elaka, så jag lät dem icke komma nära mig och barnet på hela dagen.»
»Men — han var dig nog till besvär, den lilla, säg, Lena?» Assessorn observerade henne noga under det han med affekterad inställsamhet gjorde henne denna fråga.
Hennes ansikte sken af oförställd förvåning och uttryckte den mest intensiva uppriktighet, då hon svarade: »Kan en tänka något så galet, som att en sådan liten guds ängel som han skulle vara en till besvär! Om jag bara fick se barnet mitt! Om jag bara fick honom igen! Min egen, egen oskyldige lille pojke!»
»Har du då alls inte gjort pojken illa, Lena; häradsdomaren säger att —»
Hon smålog ett underligt löje. »Låt dem tro det, så får jag fortare dö», hviskade hon. »Men jag har inte gjort honom något. Han dog ifrån mig! Jag hade honom en enda dag … en enda dag! På afton andades han så här. Sen var det slut! Ack, hvad jag sörjde! Så förde jag honom själf bort och lade honom i jorden! Där skulle han få vara i fred och ro, han stackare, då jag…»
Det var tyst en stund inne i cellen. I korridoren gick man af och an, direktörns röst hördes genomträngande och gäll öfverallt, han utdelade ordres och gjorde frågor — svaren väntade han sällan på.
»Lena», assessorn darrade på rösten och talade nästan för sig själf, »Lena, jag tror du är oskyldig — men, det duger icke ändå, hvad skall jag göra med dig, — jag vet det min själ inte! Hör», sade han tydligare, »vill du inte hellre bort till ett sjukhus?»