Nej, det ville hon icke. Hon försäkrade honom att hon var en elak, dålig människa och att man borde skynda sig att göra sig af med henne, ty slapp hon lös och någon kom och narrade henne om igen, så tog hon nog lifvet af honom till hämnd, om hon bara kunde.

Han föreställde och förmanade henne, talade om ett bättre lif, om arbete, stöd och vänner. Hon lyssnade till honom såsom en, hvilken midt i vintern tycker sig höra svalornas kvitter. Hopp för henne, som tagit afsked af lifvet, återupprättelse för henne, som sjunkit så djupt! Det var omöjligt. Tusen gånger omöjligt.

Hon reste sig helt och såg upp med sina stora ögon med ett uttryck af så stor hjälplöshet och af så fullkomlig skuldlöshet, att assessorn kände sig rörd — hon tycktes se in i en annan värld, där man dömde annorlunda och där människokärleken hade en annan form, hon såg liksom om fängelsets murar icke funnits till utan i deras ställe en oändlig horisont, belyst af en svag, begynnande morgonrodnad. Hennes uppsyn ljusnade så småningom, den ytterligt magra men alltjämt senfulla kroppen böjdes framåt och sjönk så långsamt på knä framför sängen. Med hufvudet lutadt mot madrassen brast hon i gråt, grät sakta och lugnt.

Klockan ljöd, och assessorn lämnade cellen utan ett ord. »Jag tycker, att Olson kan taga af henne tröjan», sade han till direktören, »och ge henne ordentligt med mat! Jag svarar för henne. Hon är inte riktig … de kallade henne Fjollelena, redan när hon var ett barn, men med god vård tror jag det kan bli folk af henne. Jag skall låta höra af mig.»

Han gick och lämnade direktören, som såg ut, som om han hade sett ett spöke. »Han är väl fjollig, han själf», mumlade Olson och ref sig i hufvudet. Matkärran rasslade förbi honom och med en röst, lika sur och tunn som soppan i bläckskålarne, befallde han Melander att ta' tröjan af sextisjuan och ge henne kött till kålen. — »Du skall få se att di får henne till helgon med, sade han. »Herre Gud, hvad skall du säga, när du ser hur alla getterna klädas i fårakläder. Du känner till slut inte igen själfva fan, så pyntar di ut honom. Och det skall vara lagens högsta tjänare. Nehej Melander, snart kan vi packa in! Det här lönar sig inte mera. När barnamördare och mordbrännare ska' fjäsas för, så kan hederligt folk krypa i kaschotten… Ja min själ kan di så.»

Melander stack repet, som han gick och slängde med, in i bröstfickan, drog upp hängslena ett tag, skelade med ett föga vänskapligt grin mot dörren, genom hvilken assessorn gått ut, spottade på fingrarne, tog en af skålarne och gick in i närmaste cell.

* * * * *

»Anna liknar mig uti intet», suckade assessorskan och fäste sina ögon envist på golfvet, »uti intet! Jag hoppades, att åtminstone hennes figur skulle komma att bli vacker, men också detta hopp slog fel. Intelligent är hon icke, vacker är hon icke, och musikalisk … nej, doktor, hvad ni än må säga för att glada modershjärtat, hon är tämligen prosaisk, hur man än vänder det.»

Doktorn, som liksom sina snart oräkneliga föregångare var assessorskans förtrogne uti allt, protesterade svagt mot den ännu vackra och behagsjuka moderns påståenden. Han tyckte mer om dottern och ville ändå icke stöta sig med modern. Helst ville han ha ryggen fri för alla eventualiteter. Det var en smidig karakter, en man, som säkert hade framtiden för sig, så mycket mera som han kunde förete sådana företräden som ett vackert hufvud och en oklanderlig hållning.

»Kan ni tänka er hvad de nu hittat på», fortsatte hon, »jo fängelsefilantropi! Min man har satt i Anna ett högst oroväckande intresse för fångarne, och nu ha de fiskat upp ett mauvais sujet, en kvinna, som lär vara abnorm och som gjort allt möjligt förskräckligt. Kan ni tro att min lilla Anna har blifvit så betagen i sin nya missionsverksamhet, att hon går och läser med stackarn i hennes cell! Tror ni inte det är ohälsosamt, doktor?»