»Och pappa med! Mitt lif har fått ett annat innehåll, se'n jag började med henne! Hvad är allt annat mot detta? Ack! om du visste, mamma! Hon är så egendomligt poetisk…»
»Tror ni inte, doktor, att allt det där rent af kollrar bort flickan för mig?» frågade modern. »Jag hoppas, Anna, att du har eau de cologne med dig och inte kommer in hit utan att ha' klädt om dig?»
Den unga flickan såg generad ut. »Mamma, jag skyndade mig så mycket, jag ville berätta dig något så nätt om henne, något, som rörde mig så mycket!»
»Gå för all del och klä' om dig först, min vän, jag är verkligen eljest rädd…»
»Berätta för mig, fröken», bad doktorn, »jag är ytterst intresserad af er patient och vill gärna höra, hvad som rört er.»
»Jo», sade den unga flickan, »hon är så rar ändå, den stackarn, i all sin okunnighet. Och om ni visste hur starkt vissa yttre saker inverka på henne! Det är nästan otroligt. När vi först fick upp fönstret — så skulle ni sett hennes min! Och så när hon blef flyttad i ett annat rum och fick se solen! En dag fick hon gå ut! Jag tror, att allt detta inverkar civiliserande på henne nu, — förut förstod hon ej naturen, men nu.»
»Hvad var det för poetiskt du talade om, Anna», frågade modern, »jag kan inte finna något poetiskt i det där?»
»Jo, nu ska' du få höra! Hon har en verklig dyrkan för dofter och blommor, mamma! Allt det svaga och dåliga hon gjort hänför hon till en bestämd årstid, då vissa dofter inverkat på henne. Då är hon lätt att narra, hänförd af doften gör hon hvad som helst. Den verkar på henne som ett rus … till exempel doften af lindens blommor.»
»Det är just en vacker historia! När hon kommer lös igen och får känna lukten af lindblommor, kan man åter få henne till mordbrand och sådant, om man vill! Tackar så mycket, får jag be att du inte släpper ut den där fågeln i onödan, Anna!»
»Ack! mamma! Nu är det inte mera farligt. Nu vet hon det. Hon vet hur man missbrukat henne, och hon förstår nu att behärska sig. Hon sade i dag, — det är det jag tyckte var så rörande — hon sade, att nu förstod hon dofternas språk. Det talade till hennes hjärta om kärlek. Om att hon skulle älska det goda, älska det och göra det, det var lyckan. Hon förstod, att det var längtan efter lycka, som doften kommit henne att känna. Och förr hade hon trott lyckan var att älska, hur som helst, hvem som helst, bara att älska den, som först kom! Hon trodde, att det var att älska, att utan vidare hänge sig åt någon. Jag har lärt henne bättre — och hon förstår nu!»