Doktorn och frun sågo på hvarandra, den unga flickan märkte icke moderns förbluffade och missnöjda min, lika litet som den unge läkarens sympatiska blickar, hvilka dock kontrasterade mot det satiriska draget kring hans mun.
»Nu förstår hon», sade den unga flickan och höjde rösten, »att dofterna, som talade så underligt till henne om kärleken, menade något annat, menade att hon skall söka lyckan i kärleken till mänskligheten — den mänsklighet, som hon har närmast till hands, och söka att göra sig själf sådan att hon är värd den stora kärlek, som, som…!»
»Stackars Anna, sluta nu», sade modern, »det där är tomma fraser! Gå in till dig och kom se'n och spela öfver din sonat. Hvad vet du om kärlek, så ung som du är? Vänta tills en vacker dag en elegant och hygglig ung man kommer, som — nå ja, det är långt dit.»
Hon gick ut, den vackra spetsgarnerade morgonklädningen frasade om hennes eleganta och magra gestalt, en doft af poudre de riz och engelsk double extrait spred sig i rummet efter henne. De båda unga stodo en lång stund tysta.
»Tror ni inte på kärleken till en? frågade slutligen doktorn och tog Annas hand.».
Hon såg upp. »Nej», sade hon käckt, »inte hos herrar! Men allvarsamt taladt, vet ni hvad, doktor, jag tror, att jag kommer att alltid tänka som nu, att den ädlaste kärleken är kärleken till de många, som behöfva oss på det sätt, som jag nyss' talat om. Jag tror också…» hon smålog vackert och hennes röst fick ett skämtsamt tonfall; »jag tror också på lindarnes doft, jag vet, att den talar om kärlek! Och ser ni, jag vill göra mig förtjänt af en stor, stor, allt uppoffrande, lifslång kärlek, icke en sådan där slarfkärlek, som ni herrar talar om, nej, utan en stor, trofast kärlek, som kan allt, som förmår allt! Allt, förstår ni! Arbeta på sig själf, försaka sig själf, älska sin plikt.»
»En sådan liten moralpredikant ni blifvit.» Doktorn lät hennes hand falla och började se distrait ut, hon hade verkligen blifvit litet öfverspänd på sista tiden, och det klädde henne inte, tänkte han för sig själf.
»Förlåt mig», sade Anna med sitt mest intagande och förskönande leende, »jag har ännu aldrig sett något riktigt ondt, därför kan jag så bra predika om det goda. Men farväl nu! Jag är säker på, att både ni och mamma en gång komma att tänka som jag. Vänta bara tills det blir sommar och lindarna blomma!»