Men — det var ju ändå han! Han, som en gång hållit af henne, ännu då de sista gången talades vid.
Han var så vacker då, lång och rak och med mörkt, vågigt hår. Han hade ett eget sätt att nicka vänligt, att böja hufvudet åt höger och se på henne — fostermodern påstod, att han vindade och var krokig i nacken, men det hade hon då aldrig märkt.
Egentligen tyckte hon om allt hos honom. Till och med det tomma stället i munnen, där en af tänderna var borta, fann hon klädsamt. Sedan när mustascherna växte och kinderna blefvo brunare, blef han ännu ståtligare. Och allt hvad han sade var så egendomligt klokt, han yttrade sig alldeles som en äldre person, nästan som en kvinna, så moget, så känsligt och förnuftigt.
Tänk att en sådan inte skulle få sköta sig själf utan måste rätta sig efter föräldrar! Världen förstod honom naturligtvis icke. Han var för ädel och god för den. Och när ändtligen — det var ju helt nyss, för en tjugu, nej, det var kanske redan tjuguåtta eller trettio år se'n hans föräldrar dogo, ja, då var allting alldeles för sent.
Gud vet hvarför han förblifvit ogift? Tänk om ett minne…?
Schana sydde så länge solen var uppe, hennes nål gick så märkvärdigt lätt, nästan som förr, när arbetet icke var arbete utan lek.
Hennes tankar voro lika solbelysta som de lätta, små molnfjunen uppe på den klara vinterhimlen.
Om den goda Lamström ville försöka öfvervinna sig och besluta sig för att bjuda honom på kaffe, när kaktusblomman sloge ut! Honom…
Själf skulle hon aldrig våga gå upp till honom.
Hon fann en sådan tanke så otroligt vågad att hon i början förjagade den nästan som brottslig.