Att tänka sig att hon, en kvinna, skulle gå upp till en ensam ungkarl!
I synnerhet efter hvad som en gång passerat dem emellan!
Men ju längre det led mot skymningen, desto säkrare blef hon att fru Lamström redan hade glömt hela saken, och att hon aldrig skulle få se »honom» i detta lifvet mer, om hon ej själf…
Därtill fordrades mod och hon hade ju alltid varit så feg…
Hvilken olycklig feghet! Icke att hon ens i sina bästa dagar skulle gifvit anledning till så mycket som en omfamning en gång. Den ena, enda kyssen, den hade han då tagit utan hennes vetskap en gång, en ljum vårdags skymningsstund — en enda kyss — och på den hade hon sedan lefvat hela sitt långa, enformiga lif.
Skulle hon gå i grafven utan att återse honom en enda gång? Och att dö, hur tomt och sorgligt! Nu, för första gången fanns det en anledning att tillkalla honom, nu tillstundade en fest, till hvilken han var själfskrifven, och man skulle låta detta tillfälle gå sig ur händerna. Hvarför?
Af feghet!
Men å andra sidan, passade det väl, att hon gick upp? Om folk visste det, hvad skulle de säga? Att hon blifvit rent utaf galen på gamla dagar.
Det gick icke an. Nej, nej, omöjligt!
Kaktusblomman skulle slå ut i sin femtioåriga fägring förgäfves, förgäfves!