Hvem hade skickat henne denna frestelse? Hvem hade lärt denna planta att så här midt i vintern slå ut i blom?
Var det ej en försynens vink, att nu var det tid? Nu var det tid, ännu kunde hon ju återse honom, om hon blott visade en smula mod, om hon blott offrade detta gamla, ingrodda, fördomsfulla…
Jo, hon skulle gå upp — — helt visst, och det nu genast, bara hon fick äta litet middag.
Det var som om maten hade fått en helt annan smak. Och på samma gång kom hon att tänka på så mycket, som hon eljest föga funderade på. Hur ensam hon var, och hur annorlunda allt kunde hafva varit, om…
Om!…
Han hade varit borta i många år, i hela trettio år, kanhända mera, och under hela denna tid hade hon endast tänkt på honom, liksom på sin försvunna ungdom. Ett minne, ett ljust och gladt, men länge sedan vissnadt minne.
När så Lamströms madam en gång omtalade, att kamrer Asp numera bodde i hufvudstaden, gjorde det ett visst intryck på Schana…
Hon skyndade att göra sig i ordning, det var väl inte så svårt att få veta, hvar han bodde, numera var ju allt så märkvärdigt bekvämt, det fanns ju stora tryckta böcker, adresskalendrar, hvari man kunde läsa om sådant. Hon behöfde bara gå in i en kryddbod eller en boklåda … det var det lättaste i världen.
I en skrubb hade hon sina söndagskläder. Hon sökte upp sina hvita underkjolar, satte dem på sig alla tre, tog rena strumpor och så kängor, slätade ut skrynklorna på klädningen, — hon hade fått några fula veck på den i kyrkan, där hon suttit hårdt inklämd i en bänk mellan två magra fattighusgubbar — hon andades på det nedskrynklade stället och drog i det, hon ville så gärna, att allt skulle se bra ut.
Ändtligen var hon färdig, med »negligén» under hattskrollan, snyggt lappade bomullsvantar och en riktigt nätt och ren stoppad lastingskappa. Och hon såg helt prydlig ut, där hon med mild och högtidlig uppsyn sakta gick gatan framåt.