I Frenckellska bokhandeln fick hon veta, hvar han bodde.
Det var icke långt därifrån. Regeringsgatan n:r 4 stod det i adresskalendern.
Hon gick, stegen blefvo allt långsammare, och hon hade en underlig förnimmelse af att hjärtat liksom steg henne upp i halsen.
Han skulle kanske icke mer kännas vid henne, så gammal och skraltig som hon var, så fattig och ringa, fastän hon hade sina allra bästa kläder.
Tänk så förnäm han måste vara, efter som han kunde bo i ett så gentilt hus!
Sakta gick hon på tå uppför trappan och höll sig i ledstången.
Här var det. Hans namn stod vackert graveradt på mässingsplåten, detta namn, som en gång — för femtio år sedan — kommit hennes hjärta att klappa så ungdomligt och varmt; ack, det slog ännu, men så ängsligt, så blygt och hopplöst!
Skulle hon ringa? Naturligtvis, han skulle först fråga, hvad hon ville, och så … så … hvad sedan? Hvad skulle därefter ske?
Ödmjukt, såsom det anstår en gammal sömmerska att tala till en statens tjänsteman, skulle hon svara honom, framställa sin bön om att han ville göra fru Lamström den stora äran … det var hans egen kaktus, som hade fått knopp och skulle slå ut i morgon…
I morgon afton klockan fem på kaffe?… Nej! en så märkvärdig ringapparat, en knapp att trycka på, så glänsande som guld, och infattad i polerad pärlemor eller någonting annat dyrbart! Hon tordes icke. Nej, hon tordes icke ringa på den.