Hjärtat slog våldsamt, hon kände hur blodet steg henne åt kinderna och visste att nu fick hennes ansikte den gredelina färg, som missklädde henne så otäckt.
Men tänk, om någon kom och såg henne stå där liksom en »pauvre honteux»! Vid hans dörr … nej, det var allt för löjligt. Allt sammans var otroligt dumt. Han skulle kanske skratta åt henne, kanske tro henne litet fjollig. Det var bäst hon lagade, att hon kom bort. Men nej … han bodde ju här, han, den forne vänlige, veke studenten, hennes vän! Tänk, om hon ändå skulle våga?
Med detsamma kom hon att tänka på kusin Katrina. Hon skulle väl tro att Schana blifvit från sina sinnen, då hon fick höra, att hon spatserat upp till själfva kamrern och sjåpat sig ända därhän att hon klädt sig i finaste helgdagsståten.
Det bestämde henne. Inom sig beslöt hon att förtiga allt för väninnan, det hela var ju en riktig dårskap, och hvarför skulle man göra sig onödigt löjlig?
Hon vände sig om. Rastade ännu en lång, dröjande blick mot dörrplåten och smög ljudlöst nedför trapporna.
I detsamma hörde hon ett buller uppifrån, köksdörren öppnades och hon kunde urskilja en lång, kantig, kvinnlig skepnad, som djupt nigande och alltjämt nickande och hälsande stod i dörren färdig att gå ut.
En annan äldre kvinna följde henne och de stodo nu där och talade bägge på en gång; deras röster blandades med hvarandra som vattendropparne i en ström, ett sorlande flöde af ord gaf genljud i trappan, och det föll plötsligen Schana in att den ena af rösterna var henne bekant.
Schana lyssnade, hon urskilde nu vissa ord, såsom »hälsa förfärligt — bed honom ursäkta min djärfhet» — »söta beskedliga madam, tusen tack», och så nigningar igen, krus och en mängd komplimenter.
Det svindlade i stackars Schanas hufvud, hon förmådde hvarken gå fram eller tillbaka, hon stod som fastnaglad vid trappafsatsen, det ovanliga i händelserna grep henne, det var som en enda vild dröm, och hon hade af lättsinne kastat sig i allt detta äfventyrliga, nya…
Hvad skulle Katrina säga, om hon fann henne här, och hur skulle hon förklara sig inför denna stränga domare? Det föll henne intet ögonblick in att hon själf med ungefär samma rätt skulle kunna fordra en förklaring.