Ändtligen stängdes köksdörren, madamens köttiga silhuett försvann och i skymningens dunkel kunde Schana halft gissningsvis urskilja väninnans triumferande leende och förstod af hennes armars vidlyftiga svängningar, att hon var vid allra bästa humör.
Detta gaf henne något mera mod, men nu var hon rädd att göra sig löjlig i Katrinas ögon. Om hon blott kunde fly! Och komma bort, långt hem till »Friden».
Men olyckan gjorde att fru Lamströms lustiga lynne inspirerade henne, så att hon icke mer gick utan sprang nedför trapporna. På långt håll igenkände hon Schana och gaf till ett gapskratt.
Hva', står du här och spökar, ditt spektakel», sade hon. »Sku' upp till kavaljeren, hva'? Herre hjärtandes, Schana, hva' går åt dig?»
Schana slog ned ögonen, hon kände det som om hon begått ett brott.
»Jag gick ut … och så gick jag in, — hit.»
»Tyst, gumma, och ljug inte», kommenderade frun, »jag gick också ut, och så in. Vi va' lika galna bägge två … nå, än se'n … karlbelätet fick jag inte se … madamen sa', att han sof middag, den latkrabban.»
Schanas ögon, glänsande och stora nu i skymningen, spärrades ännu mera upp, hon slukade hvart enda ord med största uppmärksamhet.
»Men han kommer nog, det trodde åtminstone hushållerskan, som jag kände från salig Petreuses tid, du vet, hon var förr köksa hos assessorns, — tjocka Lovisa, hon, som den tiden gick och slarfva' med bokhållaren. Men nu är hon minsann både dygdig och anständig. Schana andades åter. Tänk att hon kommit undan för så godt pris! Hon lät glada Katrina prata, medan hennes tankar sväfvade vidare, tillbaka dit, där » han » bodde.
Men sinnesrörelsen hade varit för stark, hon darrade i hela kroppen, som om hon haft feber, och tårarne trillade ned för hennes vissnade kinder.