Lotta kände han ända sedan hon var helt ung. Hon var den tiden ett slags huspiga hos frun och han var dräng hos Agreens…
Lottas funderingar slogo ner mot jorden igen och till det närvarande. De liknade aftontöcknen öfver dalen, de stego och föllo men kommo aldrig öfver den höga bergsryggen där borta.
Hvad det förvånade henne att sjön kunde vara så lugn efter en så stormig dag!
På bägge sidor voro stränderna höga och beklädda med mörka tallar. Och längst borta vid andra änden af sjön låg Agreens torp, ett slags gästgifvargård, dit folk färdades till lands och till sjös, ett tillhåll för allt möjligt löst folk.
Ofvanför låg det höga, kala Käsimäkiberget, som nu i skymningen sken med sina hvita stenar liksom en kyrkogård.
Då Lotta såg ditåt, mindes hon hur för några år sedan allt var grönt, trädbevuxet och vackert där uppe och hur i de skuggiga branterna linneablomman grodde och slingrade sina ref öfver mossiga stenar, ljusröd, doftande och täck.
Så kom skogselden; på en dag förstörde den hela berget.
Den tiden var hon själf blomstrande, ung och glad. Det var sju, åtta år se'n. Hvem räknade de långa vintrarnes tal?
Då bodde frun där uppe hela våren, vintern och hösten. Och unge herrn…
Han var en stor, lärd man och läste på studenten. Han var med när lilla fröken och hon traskade omkring berg och backar, när de plaskade i ån eller rodde ut åt sjön.