Han var nästan lika intresserad som de af att upptäcka nya »oaser»: dalar, fulla af nattvioler och konvaljer, ängar med åkerbär i dikena, hallonbevuxna snår och porshvita öar uppe bland bergens vattenpussar, dit man om hösten vadade för att plocka tranbär..
Han var med, när de i juli månad uppsökte nya djupa sandstränder, där man kunde bada.
För resten var han mycket flitig och satt krokryggig och förvuxen och läste inne på sitt rum. Och det var märkvärdigt att ehuru han åt så mycket, blef han ändå inte fet eller rödblommig. Det bet inte på honom, huru mycket hon än bar till honom bakvägen, så att frun inte skulle veta om det. Hvilka enorma smörgåsar med tumstjockt smör och salt kött på!
När hon kom med tallriken full, belönade han henne med ett varmt, ömt ögonkast.
Han, som hade all världens lärdom inombords, hvarför skulle han läsa? Det fanns väl inga professorer, som visste mer än han.
Lotta tyckte, att det var stor synd, att han inte fick gå fri från bråk och bekymmer, läsning och funderande. Hon visste nog hur klok han var, det var inte en fråga, som hon gjorde, hvarpå hon icke fick en hel föreläsning till svar.
Mot hösten blef han ännu flitigare, han vakade om nätterna, magrade och gick blek om näsan omkring i rummen med en lång pipa, som osade fin herrskapstobak.
En dag for han till staden, var borta en vecka och återkom med en lyra i den hvita mössan.
Nu blef det en glädje. Hvad hans röda hår sken vackert och hvad hans tänder lyste glittrande hvita! Nu var han ung … nu först.
Hans sätt var som förvandladt, han såg på henne med helt andra ögon än förr. Långa stunder betraktade han henne och log så godt och belåtet.