Men hur det var, började det igen med studenten. De gamla utfärderna till lands och sjös, de långa aftonpromenaderna, samtal, förda af honom med svar af henne, som knappt sträckte sig utöfver ett sakta nej, eller jo, ja.
Nu var det slut med fruns tålamod. Lotta fick ej mer gå ut med herrskapet, hennes göromål inomhus afstängde henne från allt.
Och en dag kallades hon upp till frun.
»Lotta», sade hon, »jag har födt upp dig och klädt dig och gjort dig till folk, föräldrar har du inte, och något hem har du inte heller. Nu kan jag inte ha dig längre, men vill du, så skall jag skaffa dig tjänst i sta'n.»
Lotta grät. Det var hennes enda invändning. Till staden ville hon inte. Studenten hade ju sagt, att det var dåligt där, och på honom trodde hon.
Frun rördes af tårarne. Hon klappade henne på hufvudet och frågade, om hon ville ha tjänst på landet. Till exempel hos Agreens. Men Lotta bara grät. Till dem ville hon alls inte. Där kunde hon inte få gå i fred för drängarne.
Frun såg misstänksamt på Lotta, öfver hennes gamla karlavulna ansikte kom någonting hårdt och strängt.
»Nå», sade hon slutligen, »du kan få stanna här då, men på ett villkor.»
Lotta anade, att det skulle komma någonting, som hon måste säga ja till, om hon också icke ville. Hon kände, hur hennes hjärta nästan upphörde att slå och hon väntade.
»Jag vill ha Lasse gift», sade frun, »han vill ha dig och ni kan hålla bröllop till mikaeli.»