»Ja», sade Lotta och neg.
Ingen frågade om hon älskade honom, ej ens hon själf. Det föll sig ju så naturligt, detta parti, och hon tänkte: det är väl Guds vilja och — fruns.
Hur väl mindes hon nu ej allt! Hur frun pekade ut på gården, där Lasse stod och tvättade hästen, ryktade och putsade den, så att skummet stod om den. Ännu var blott hufvudet färdigt — det glänste och sken som atlas.
Det var en renlig, ordentlig och bra karl. Hon borde ju vara tacksam, om hon råkade så väl ut.
Hon neg ännu en gång och frun klappade henne på kinden…
Obegripligt att hon icke förstod att vara gladare.
Det var nästan som om något steg henne upp i halsen. Men hon sväljde det och kysste fruns hand.
»Tacka Gud för din lycka, kära Lotta», sade frun, »nu skall jag tala med Lasse, han blir nog glad han med. Se så, gå nu! Och du får strax börja väfva på din utstyrsel. Lasse skall få köra med mjölkbudet och köpa upp garn hos Stribulaieffs i morgon dag… Och Lotta, tilllade frun efter en liten paus, »sköt väl om stugan där nere … där blir du kanske en gång värdinna.»
Samma afton dracks förlofningstéet på verandan … och studenten drack det med konjak i. Man behöfde något starkt, och när man nu en gång var karl, så var det bäst att vara det på allvar — tyckte han.
Lotta mindes alltsammans, som om det varit i går, och ändå var det hela sex år se'n…