Lasse skulle således komma hem i afton, ja, denna samma afton, och herrskapet med… En gång i månaden kom herrskapet om sommaren och stannade då ett par dar; om vintrarne såg hon sin man och dem mera sällan.
Hon visste, att han brukade säga till mjölkbudet: »Hälsa käringen och barnen, det är godt di ä' tre stycken där nu, så hon inte ä' ensam». Som han inte kunde skrifva, fick hon aldrig bref.
Saknade hon honom? Var hon olycklig? Hon visste icke, om man fick vara olycklig, om man fick vara missnöjd, då man hade födan och mera till. Hon tänkte icke. Hon lefde endast, födde upp sina barn och arbetade.
Det var blott efter en mödosam arbetsdag, efter storm och oro, när solen höll på att sjunka och dagens värf var slutadt, som Lotta tänkte, medan hon hvilade sig … tänkte tillbaka.
Hallå! Det prasslade bakom henne i videhäcken vid brunnen, och någon steg fram. Han kom med stora steg, sprang öfver diket och stod framför henne i ett nu, brun och vacker, rak och glad.
»Lotta!»
Hon såg skrämd upp, reste sig mödosamt och neg:
»Unge herrn.»
»Kors, hvad du är blek om nosen, Lotta, är du inte rask?» Han tog henne i hand och tryckte den.
»Joo. Lotta var nu icke blek längre, hon hade den egenheten att bli röd, just då hon minst ville det; och så blef hon ledsen på sig själf och skrattade, för att han inte skulle tro, att hon alltid satt och latades så här.