»Hvilken?» frågade han.
»Misten», svarade Lotta och såg bort … det betyder regn om afton, men om morgon betyder det vacker dag.»
Nu hördes hofslag borta vid bron, och en piskas skarpa smäll skar genom aftonens tystnad. Därefter blef allt åter stilla, nu körde schäsen i den mjuka mullen vid stranden bakom tvättstugukullen, den skulle nu strax vända mot gården, köra igenom den öppna grinden, svänga in och stanna framför verandadörren.
»Redan», hviskade unge herrn med en suck, i det han steg upp och borstade af en del strå och sand från sina kläder … »redan, så fort.»
Lotta jämkade sitt röda bomullsförkläde till rätta, torkade med ärmen bort något från ögat och gaf den lilla packlådan en stöt, så att den låg mera symmetriskt, närmare brunnen.
Så såg hon på unge herrn ett enda ögonblick med en beundrande, djup, i skymningen skimrande blick.
Lasse hördes nu kraftigt smacka åt bläsen, han körde alltid i frisk fart upp på gården, och hästen behöfde uppmuntras, så trött och löddrig som den var.
Så stannade de, unge herrn hjälpte sin mor ned, och frun kom mot Lotta med handen utsträckt.
»Så blek du är, Lotta», sade hon, »nå, hur står det till? Mjölkbudet sade i går, att du var rask, fast nu borde det inte vara långt kvar till din svåra dag — eller hur, Lotta lilla?»
Lotta kände en liten rysning … aftonen var kylig, men hon smålog vänligt och förekommande, i det hon gick och öppnade dörren för sin matmor… »Tackar som frågar, frun», sade hon, »jag är så bra så, och de må alla bra där inne, fyran med.»