Frun såg helt skrämd ut.
»Herre Gud, Lotta, är det öfver?»
Lotta. småskrattade, hon ville gärna visa frun hur duktig hon var.
»Ja, bevars», sade hon, »och nu blef det igen en pojke. Agreens mor, som var här, tyckte han var så duktig så.»
»Människa, är hon rent ifrån vettet, när skedde det?»
»I går afton sent», svarade Lotta och drog lite på svaret, »men vill inte frun att jag skall stänga fönstret, det kan komma fukt in från ån…»
Lotta började nu syssla omkring i rummet och tycktes icke böjd att tala vidare i ämnet, men frun var frågvis och fortsatte en stund att halft ogillande, halft välvilligt tala om hvad som händt.
»Men, Lotta», sade frun slutligen allvarsamt och strängt, »hvarför ligger du inte — åtminstone ett par dar, kan du inte begripa att du kan dyrt få ångra detta?»
»Jag har aldrig haft tid att ligga mer än natten öfver liksom mor min och flera af de andra hustrurna här från socknen, och det är nog, skall frun tro; jag tänkte för resten inte i går, att det var så nära, och jag ville ha huset riktigt fint, både inne hos mig och hos herrskapet, när budet kom att frun skulle komma hem till natten.»
Frun teg och blickade med en halft medlidsam, halft beundrande blick på Lotta, som gick omkring i rummet och ordnade fruns ressaker.