»Här får du lite att tvätta», sade han, »det torkar ju fort här ute, så vi får det med oss, när vi resa hem på torsdag. Hva'?»
Lotta svarade inte.
»Nu ska' maten riktigt smaka», fortsatte Lasse, »du har väl färskt kärnadt?»
Hon dukade bordet: hårdt bröd och strömming, smör och filbunke, ett stort krus med svagdricka.
Så gick hon till vaggan, tog upp den nyfödde, satte sig utan ett ord på sängen och lade barnet till sitt bröst. Lasse såg förvånad på. Så slog han handen i bordet och gaf till ett gapskratt.
»Nå, är den här redan, det var mig en rackare! En hel häst att äta, hungrig som far sin och svart hår. Hahaha!»
Lasse skrattade och tog sig en bra klunk, så skrattade han igen.
»Du passar riktigt bra på, Lotta», yttrade han till slut, »vi hinner just jämt till prästen till torsdagen. Det var mig en rackare att skynda sig.»
Lotta satt, som om hon inte hade lif. Icke en muskel rörde sig i hennes ansikte vid mannens skämt. Hon betraktade barnet med en viss sorgmodig ömhet, och hennes ögonlock lade sig tungt och skuggande ned öfver hennes trötta ögon.
Elden i spiseln lyste svagt. Den ena efter den andra af bränderna slocknade småningom och glödde blott i askan där nere, och rummet blef efter hand nästan mörkt.