Aftonrodnaden bleknade, skuggorna växte, dimmorna stego upp ända mot gården, dolde träden vid ån och kommo de stora björkarne omkring brunnen att se mörka och underliga ut.
Vid Agreens torp, borta i öster, skymtade snart månen fram. Mot natten blef det visst alldeles klart; godt att dimman låg där och skyddade mot frost…
När aftnarne voro kalla och vinden stilla som nu, kom den gärna smygande, den ödeläggande, öfver allting fruktade frosten, och lade sig öfver fälten likt en svepduk.
»Nu är den välsignade ungen visst mätt», sade Lasse och torkade bort filbunksresterna från sitt präktiga skägg, »lägg honom och gå själf till kojs, jag är sömnig.»
Han sträckte på sig och började gäspande kläda af sig.
Barnet hade somnat in. Modern lade det sakta i vaggan och tog sig till att småsjungande röra vid meden. Den lille sof lugnt och sundt, modern tyckte sig kunna se på det mörkröda och ännu formlösa ansiktet att det skulle bli vackert och likt sin far.
Hennes ögon fingo för ett ögonblick ett sken af modersglädje; för ett ögonblick klappade hennes hjärta af lycka och omedveten stolthet.
Hon hade födt detta friska barn till världen och måste ju glädjas…
Från fållbänken borta i stugans andra ände hördes djupa andedrag.
Alla barnen sofvo djupt.