Det gick som ett svärd genom henne, så fort hon försökte, och det svartnade för ögonen, nej, det var icke möjligt.
Om kvällarne efter maten läste hon högt. Olli och Jussi sutto på bänken, Lasse satt i sängen och rökte, drängen hängde öfver bordet, pigan i spiseln.
Det var för det mesta Guds ord. Det var en lycklig tid. Hon somnade med en blick af tacksamhet på Lasse … en afton, det var en mörk decemberafton, kysste hon hans hand.
Olli, som låg vaken, kunde höra det. Lasse strök hennes hår, och så släckte han ljuset.
Nu skulle mor visst bli frisk, så glad och hoppfull hon såg ut. Det led nu mot jul. Lasse var jämt hemma. Han började visserligen igen att kamma upp håret som förr, att olja in det och sno på mustascher och skägg, så som han gjorde i sina unga dar, att sätta på sig röda västar och att slänga duken om halsen som en teaterröfvare … men, hvad gjorde det, han var ju ändå vänlig och god mot sin hustru, som låg där och ingenting dugde till.
En af juldagarne berättade Lasse att han lofvat patrons karlar att komma på bal den aftonen.
Lotta blef litet rädd, men ville icke visa det.
Lasse gick, fin som i forna dar, glad och småhvisslande som han brukade, då han ännu var Lars kusk.
Lotta blef ensam i stugan. Hon kunde se, när han gick öfver gården, hur han svängde på bakdelen af sin kropp, hon måste småle, likadant gjorde ju också Olli; inte kunde man tro, att han, hennes man, varit med om så mycket och för ett år se'n varit så förstörd, eller att han var så gammal, nej, det kunde ingen tro.
Bara hon nu själf blef frisk och kunde vara med! Pigan kostade så mycket i maten, och så smutsade hon ned allting, grof och bondsk som hon var. Tänk så nätt och ren Lotta alltid varit själf, när hon var frisk, så noga om sitt utseende och snygg i sina vanor. Bara det gick litet fortare med tillfrisknandet! Hon försökte stiga upp … tänk om hon blef så bra att de kunde ha litet främmande till nyåret.