Hon skulle baka fint, bjuda på té och pannkaka och allt möjligt.
Man skulle endast akta sig för allt starkt.
Lotta försökte med ena foten att stiga ut ur sängen.
Jo, det gick.
Med den andra…
Det stack i den, men gjorde eljest icke ondt.
Hon kunde stå. Hu, så stugan gick omkring för henne! Spiseln sprang åt väggen till och matbordet också. Så blef det svart. Men det redde sig igen, och när hon kunde se, stod allt som det skulle.
Ett steg! Ett till! Hon kunde gå! Hon kunde gå!
Tänk, hvad Lasse skulle bli glad! Lasse, som varit som död för hennes hjärta, Lasse tänkte hon på nu, nu först, nu, som aldrig förr!
Nu var han någonting för henne, nu var han hennes vän, hennes man, som hon ville lefva och arbeta för.