Gasten var nu på isen. Än släpade han sig fram, som om han varit af bly, än sjönk han och försvann, kom igen och gled försigtigt framåt på isen.
Lasse önskade att han snart måtte sjunka och aldrig komma upp mer … men maran, den kommer ständigt igen och dör aldrig.
Han började ångra att han druckit den där smulan.
Om han gick in, flög gasten nog efter, satte sig på hans bröst och begynte kväfva honom.
Därför gick han icke in, hvarken hit eller dit.
Det hade varit bättre, om han icke gått på kalas, utan varit hemma och hört Lotta läsa ur testamentet.
Om han skulle försöka att be? Neej, det var inte värdt.
Han gjorde våld på sig, svängde helt om och gick ännu en gång åt fähuset till. Det skulle tusan men inte en ordentlig karl gå längs husknutarne natten om och glo efter gastar. Det var inte så farligt med konjaken heller, bara man tog det förståndigt.
* * * * *
Det var morgon. Frun satt i sin säng med ett slags nattmössa af blåblommig bombasin och drack kaffe med dopp. Hon blåste i koppen och rörde om. Med de bleka, feta, runda kinderna liknade hon en basunblåsande kerub på en bykyrkotafla, den öppna nattröjan blottade en längesedan öfvermogen barm, och ögonen sågo morgondunkla, men innerligen förnöjda in i den ångande kaffekoppen.