Något skymtade fram, rörde sig. Det gick förbi huset, vacklade, som om det haft svårt att gå, stannade vid gärdet, och så försvann det.
Naturligtvis var han full, och gasten kom och ville förvrida synen på honom.
Det var bäst att vara i friska luften, tills det gick öfver. Nog var han så klok, att han visste, att det inga spöken fanns.
Det var bara konjaken.
Se så! Nu såg han det igen. Midt på potatisåkern; den svarta kjolen fladdrade om en mager skepnad. Nog var det en reel gast alltid.
Bara kropp och intet hufvud.
Lasse såg bort. Om han skulle gå och tala vid pigan? Hon var så glad, kanske kunde hon få honom från det där andra.
Ännu en blick mot stranden.
Där var gasten ännu, men hade nu fått hel kropp. Var han van vid mörkret nu eller hvarför såg han så bra, han urskilde nu tydligt hela figuren, hvit kofta och hvit mössa. Tänk, att de tre, fyra glasen…
Månen gick visst upp — eller var det dagern?… Nej, det var nog norrsken … inte kunde det vara dager vid det här laget…