— — — — — — — — — — — —
Natten var bitande kall. Långträsket låg fruset, och vid stränderna var det redan bottenis. På dagen hade det småsnöat, så att marken var hvit och träden betäckta af rimfrost.
Men natten var så mörk, att Lasse icke kunde se någonting annat än brunnen, hvars mörka stolpar stucko af mot den hvita marken. Om han icke hade känt till gården så väl, hade han törnat emot öfverallt och halkat på stenar och ojämnheter.
Han tyckte, att han hörde ett ovanligt ljud i stallet. Den förbannade dränglymmeln hade kanske glömt att fodra hästarne.
Orolig i blodet som han var, tyckte han att det var bäst att se efter … i stugan var det alltför kvaft och han behöfde luft … han hade druckit några glas på julkalaset och de hade gjort honom så konstig i hufvudet.
Han gick till stallet. Nej, där var det ingenting … djuren sågo efter honom, där han kom med lyktan och luktade efter hvad han kunde ha med sig; svarten smågnäggade, då han kände igen honom. Så gick han tillbaka ut igen.
Om han skulle gå i fähuset? Han var säker på att fåren blifvit utan vatten; pigan, den slarfvan, gick och tänkte på allt annat än hvad hon borde… Hon hade ännu ljus, i hennes lilla kajuta lyste en talgdank.
Kunde han bara få natten att gå … konjaken måste ha varit riktigt oförfalskad, den förde ett fasligt spektakel i hufvudet på honom, och om han gick in, kände han det dubbelt så obehagligt. Han kände dessutom liksom ett slags förebråelse, och det fast Lotta sof… Nej, in ville han icke gå.
Icke i stugan.
Hvart han gick, tyckte han sig höra något ovanligt. Någonstädes måste han gå för att komma ifrån det på en stund.