»Jo, riktigt välsignadt», svarade Lasse, »som en gödkalf».
Det blef tyst en stund. Lasse sträckte på sig och smålog.
»Hur tycker du jag ser ut, Hilda?» frågade han med dämpad röst.
»Sku' jag tycka annat än bra», svarade pigan och flinade till, men tillade därefter saktare: »Sku' jag tycka annat än andra kvinnfolk tycker. Lasse ä' vacker, han!»
Lasse gäspade. Sedan vände han sig mot pigan, smålog och ref sig betänksamt i hufvudet.
»Jag menar», sade han, »att jag kunde få mig en ung, frisk hustru än en gång; men det lär allt dröja…»
Pigan fnyste till. Hon tog ned saltkaret från väggen och gjorde sig i ordning att gå ut.
»Å, det kan en inte veta», hviskade hon med en blick åt sängen till, »hvad Guds vägar är, om Han skyndar sig, eller om Han inte har brådt.»
Så gick hon. Dörren knarrade efter henne.
Lasse såg sömnig ut, men hur det var, tog han på sig rocken igen och gick ut, samma väg som hon.