»Lotta, vet jag! Förvaltarns Lotta.»
Frun trodde att Maja-Stina själf gått — från sitt förstånd.
»Har Lotta, som är lam, som ännu i går var lam, gått bort? Menar Maja-Stina, att hon är död?»
»Nej, frun, hon har själf gått bort, medan Lasse var på dans … när Lasse kom hem vid tre-, fyra-tiden, var det tomt i sängen.»
Frun lämnade sin säng och sitt kaffe, kröp i sin gröna stubb och sina lädergaloscher, kastade en stor päls öfver sig och gick ut.
Det var mörkt på gården, det skulle ännu dröja en eller annan timme innan solen ginge upp bakom skogen … och himlen var tung af snömoln, som hängde öfver den vintriga jorden.
Lasse gick med fähuslyktan omkring och smågrät, barhufvad och med håret i ovanlig oordning.
»Här såg jag den gå och här är spår … här går di, och hit och hit och dit.»
Barnen sprungo skrämda efter, pigan gnuggade händerna, huttrade, frös och jämrade sig.
Drängen, ett par karlar från Agreens och några gummor gingo hack i häl efter Lasse; efter att ha undersökt hela gården, ända in i de mest omöjliga skrymslor, knutar och vrår, hade de nu fått tag i fotspåren och följde dem i snön, öfver staketet, genom potatisåkern och vidare.