Frun stod kvar på trappan, alldeles rådvill… Hon följde dem med ögonen.
Nu voro de vid stranden. Lyktan lyste än här och än där, osäkert flammade dess rödaktiga sken, ibland såg det ut som om den slocknat, och ibland fladdrade det till igen, allt efter Lasses slingrande och osäkra rörelser.
De gingo på isen, en hel procession, en och en, hasande sig fram, nedhukade, kännande sig för.
Lyktan rördes allt oroligare, slutligen ställdes den på isen.
Bredvid den, litet längre fram, kastade sig någon ned … det var Lasse.
De andra skyndade dit, snart lågo de alla där, man hörde deras utrop genljuda i den stilla morgonluften.
Det dröjde och dröjde, lyktan lyftes och sänktes igen. Dess sken tycktes allt mattare. Blek och grå randades morgonen, kontur efter kontur framstod ur dunklet, perspektivet klarnade och blef längre, det gråa blef hvitare och i allt tydligare linier tecknade sig bergen på ömse sidor Långträsket och åsen bakom gården.
Någon kom uppspringande, det var Agreens Josef, som skulle ha en båtshake från lidret och tåg…
På fruns frågor svarade han, att Lottas nya svarta ylleklädning låg vid vaken och nattmössan med… Själf hade hon hackat hål på den is, som se'n julaftonsmorgonen hade bildats på vaken… Frun visste nog, att drängen hade vittjat en krok på lördagsmorgonen … och så hade hon hoppat i…
Det fanns några märken af att hon med händerna hade gjort försök att komma upp igen eller i, hvem kunde nu veta hvilket!… Säkert är att hennes händer varit söndersargade, och droppar af blod syntes på snön där bredvid.