Josef gick och frun satt ännu en stund ensam.
Hon kände ej att hon frös. Hon visste knappt, hvar hon var. Hon förstod ingenting af hvad som skett.
Där låg Lotta ännu i går afton, hoppfull och sig lik, lugn, stilla och undergifven! Gladare än förr hade hon talat om Lasse nästan med kärlek.
Hvad hade händt? Hvad skulle väggarne hafva berättat, om de kunnat tala?
Sängkläderna lågo huller om buller, så som folket kastat dem, då de sökte.
Skåpdörren stod öppen. Därifrån hade hon tagit sin nya svarta kjol. Lifvet hängde ännu kvar.
Frun öppnade kistan. Allt låg i ordning, linnekläderna i stora buntar. Hon drog upp en byrålåda. Lottas ordningssinne kände hon…
Jo, allt fanns där, ingenting var rördt. Hvarför? Hvad skulle man tro? Hon skulle fråga prästen, naturligtvis, och doktorn. Hvad skulle de svara?
Det var hvad hon minst kunde hafva trott, att Lotta skulle ha kunnat gå från hus och hem, man och barn, och taga lifvet af sig.
Hvar för?