Om det hade varit medan mannen söp och slog henne, men nu…
Senast i går hade hon sagt, att hon hade det bra, att hon snart ville upp igen och börja arbeta…
Och aldrig förr hade hon talat så vänligt om mannen, det kräket, som nu; det var som om hon nu först börjat liksom hålla af honom.
Leda vid lifvet?
Folk af den klassen förstod sig nog inte på sådant. Lifsledan lär ju vara en af de förfinade ståndens privilegier.
Religionsgrubbel?
Lotta hade alltid haft en from tro, hon var en ödmjuk kristen och hade ett jämnt lynne, hvardagligt, prosaiskt och utan alla excentriska funderingar. Det kunde det icke vara.
Det fanns bara en förklaring … men den var så litet poetisk … gamla frun kom knappt att tänka på den: Lotta hade måhända plötsligt under natten fått ett feberanfall med yrsel.
Nu kom folket igen, de gingo i klungor, pratande och disputerande, barnen släpade på mors klädning och halfskreko, bullersamt snörflande; hvart ögonblick behöfde de snytas.
Lasse gick sist. Sin gamla röda yllehalsduk bar han på armen … den var nu trasig och våt, det var det enda, som han kunnat få tag i borta i vaken.