När han såg frun, brast han i gråt.
»Det är Guds straff att jag gick ifrån henne i går och tog till brännvinet igen?, klagade han, och så kom sjögasten och tog henne!»
Alla instämde, gummor och karlar, unga och gamla, barnen med.
»Jag såg en röd katt i förgår, när jag kom efter aftonmjölken», sade Lena, »och den jamade och vred sig, så jag kunde strax se att den inte var riktig. Inte var det en vanlig katt, inte.»
»Och jag», sekunderade drängen, en stor, stark, brunögd karl med ett hjälteutseende, »jag har känt liklukt i flera dar … i synnerhet med nordost, jag kunde nog tro det skulle bli sjölik, jag…»
»Ugglan skrek så otäckt i höstas så», berättade mor från smedens, »den tutade som efter bråddöd, men jag trodde alltid det sku' bli någon af fiskarena … hvem kunde tänka sig Lotta vår.»
Olli stod och stirrade… »Jag gissa' väl jag … mor såg så underlig ut i går afton, när vi kom hem, hon liksom skratta lite … månn' hon tala' med gasten då och svor att komma och gaf sin själ i pant?»
Lasse snöt sig, så att det knakade, där han stod med ena foten på trappsteget…
»Ja, gasten såg jag så visst som jag nu ser frun! Han kom så där … gick ut från dörren som en riktig ordentlig män'ska och hasa' ned för trappan här, med hand på hufvud, så här…»
»Var mor med då?» frågade Olli, blek som ett lärft. »Hade gasten 'na i famn på sig?»