Det var så roligt … kanske kunde de ännu hinna upp de lata gästgifvarehästarne och få se de märkvärdiga stadsdamerna, som sutto inne i vagnen!
Kanske … ja, måhända skulle de få en pennislant, en enda sådan blank en, som mamma så gärna ville ha.
Men nej! Det går inte. Hästen har just nu kommit i springtagen. Mon är här jämn, vägen hård och bra. Pekka tröttnar, sedan han sprungit en werst eller par. Maija sitter redan mulen och andfådd på dikeskanten. Pikku står och skriker på en tufva. Hans unga sopran ljuder ut i morgonen, men han hejdar sig, så snart han får se Pekkas knutna näfve, som förmanar till lydnad … man lyder äldste bror, som vore han en far.
»Såg du det, som flög?» sporde Maija. »Det var som spindelväf och så blått som ett blåbär. Skapar Gud sådant eller har det kommit till på annat vis?»
Pekka ref sig i håret.
»Det växer i hufvudsta'n», sade han. »Vet du inte, att allt grant finns där borta — hela glas, som man dricker ur, inte sådana bitar som våra, och porslin och guld och silfver och — sådant där blått, som flaxar…»
Öfver Maijas klara panna flög ett litet moln, kanske det första på hennes lefnadshimmel.
»Jag ville helst ha det blåa», sade hon, inte silfver och guld, nej, men det blåa, det var så vackert.»
»Men jag ville ha glas», menade Pekka fundersamt, »det är så klart som vatten och man ser inte, när det är vatten uti heller. Herre Gud, hvad jag gärna ville ha glas!»
Den lille Pikku suckade också, tittade upp på solen rakt in i det innersta gula och tänkte med detsamma — att det nu var frukostdags.