Han glömde sina fåfänga önskningar och tog till fötterna, denna gång hemåt.
De andra efter.
Man satte af, klef öfver diket, sprang öfver tufvorna, trampade med de nakna fötterna på ljunggräset, kilade raskt på och nådde i traf den lilla grå kojan, vid hvars trappa husets enda rikedom, en liten halfvuxen, svart och hvit gris, bökade i jorden.
Pekka gick in. De andra efter. Stugan var tom. Mor var i byn på slåtterarbete. Hon dröjde då borta i tre dagar — och tre nätter … men nätterna gingo fortast, dem räknade man ej.
Under tiden skötte Pekka hushållet. Han hade att gå till källan efter vatten om morgnarne. Han tog stäfvan, — på solen kunde han se, att klockan var fem — gick dit och öste i med näfverrifvan. När han fått sitt kärl fullt, sträfvade han hem med den tunga bördan.
I den gemensamma, väggfasta sängen vid spiseln sofvo ännu de små. Pekka tog en stol, steg upp på den och sträckte sig upp till taket, där det svarta, hårda brödet var uppträdt på spetten. Han bröt en stenhård barkblandad brödkaka, rödblå i ansiktet af ansträngning, delade den i tre lika stora bitar och lade dem på bordet.
Sedan gick han ut i förstun, tog bort ett löst bräde i väggen och stack handen dit in. Där inne fans ett kärl med »kalja» eller svagdricka. Han fyllde en liten stånka och bar in den på bordet.
När allt detta var gjordt, väckte han de små med en puff, och om en half minut stodo de alla tre vid bordet.
"I Jesu namn till bords vi gå. Välsigne Gud den mat vi få!"
Man stod och åt. Pikku, som var fyra år, gnagde arbetsamt på sin hårda kant, men det gick ändå, sedan biten blifvit blött i kaljan.