Om en kvart var frukosten slut. Pekka tog från långbänken, som gick längs en af kojans väggar, en stor, väldig, rostig koskälla från den tiden pappa lefde och familjen kunde bestå sig med ko, och så band han skällan omkring halsen på Pikku.
»Gå ut nu, småbarn», sade han myndigt, »gå och sök upp lite hjortron i mossen! Men stig inte mellan tufvorna, stig ofvanpå, annars faller ni ned och det går med er som med gästgifvarens ko, som mosstomten åt upp med både klöfvar och horn. Här har ni att plocka bären i. Jag kommer efter sedan jag gjort sysslorna ifrån mig. Se så, gå nu!»
Maija tog Pikku i hand, tittade upp med ett tafatt uttryck i ögonen och så begåfvo de sig i väg.
Pikkus skälla pinglade; man hade sålunda god kontroll på dem.
Den lille äldste var nu ensam. I vrån stod en kvast af doftande björkris med löf på. Han sopade med den det svarta, ojämna golfvet, bordet och bänkarne, sprang sedan bakom kojan, där en hög kvistved låg uppstaplad, plockade spän och tallkottar i skjortfånget och bar in hela famnen full. Alltsamman lade han i spiseln.
När han uträttat det, gick han till potatistäppan och började rensa bort ogräset.
Solen stekte, det var så varmt. Granarna doftade, kådan nästan sjöd under de heta strålarne.
Fåglarne kvittrade, allt var så gladt.
Han kunde se hela milen fram öfver den vida mon. De glesa, förbrända och svartstammiga träden voro lämningar efter en skogseld i forna tider, det visste han. Och längst bort emellan dem framskymtade en liten enslig, vassomvuxen insjö.
Men det var mer än en mil till närmaste människoboning, gästgifvaregården, det fula, fattiga och illa beryktade Rummakkamäki.