Nej, det var Maija. Den lilla flickan satt där och åt ur konten de ännu kartiga och rödgula bären. Hon var helt och hållet inbegripen i sin sysselsättning och hvarken hörde eller såg. Pikku låg bakom henne på tufvan; han sof i porsriset med den röda munnen vidöppen och en solstråle, dämpad af granens krona, spelande på hans kind. Skällan hade han slängt bredvid sig, den var för tung att bära på i hettan.
Pekka försmådde allt resonnerande. Han gick ett steg närmare för att med näfven ge syskonen en meningsyttring, omöjlig att missförstå, då han från sidan fick höra ett främmande ljud. Det var långa, smygande steg, som närmade sig. Maija såg upp — »Ka's Koira!» sade hon och spärrade upp sina förvånade ögon. »Titta på hund! Fy så ful och stor han ä'!»
Pekka körde ut munnen ännu längre. Hans min blef ännu mera butter. Han såg ut som ett barn, som leker skolmästare.
»Du skall få dig!» mumlade han, och i det han med förargad min betraktade den nykomne, böjde han sig ned efter ett tillhygge, men fick i stället fatt i den stora skällan. Med denna som vapen gick han framåt mot fienden.
Denne kom emellertid allt närmare. Det var ett stort gråaktigt djur med raggig päls, nedåtböjdt, lurfvigt hufvud och lågande ögon.
Men Pekka förstod nog, att det icke var någon hund. Han visste, att det var vargen och att det nu gällde att försvara sig. Han tappade ej heller modet, utan tänkte tvärtom, att det inte borde vara så svårt att rå på en slik best, bara man var morsk. Han sträckte ut sin lilla arm, färdig att med koskällan ge sin ovän en bra örfil, en sådan, som skrämde syskonen, då de voro olydiga.
Vargen öppnade gapet mot den utsträckta armen. — Utan den minsta tvekan körde då Pekka ögonblickligen sin hand med koskällan in mellan djurets käkar, körde den säkert och utan öfverläggning rakt ner i halsen så långt det gick, medan han med den andra armen slog odjuret i ögonen, allt under en störtsjö af okvädinsord, de värsta han kunde finna på.
Pikku, som ingenting förstod, satt och skrattade, hvaremot Maija, som anade oråd, kämpade med gråten, allt under det hon tuggade de råa hjortronkarten, så att det knastrade mellan tänderna.
Varglon hade råkat illa ut. Koskällan satt inkilad i halsen så obekvämt som möjligt. Pekkas arm blödde, men likväl gick han oförskräckt på och luggade så kraftigt han förmådde. De skarpa klorna sargade hans bara fötter. Djuret, som omöjligt kunde bli kvitt den hårda och oväntade tugga, hvilken det fått i svalget, vände slutligen om, slängande med hufvudet och arbetande med käkarne, alltjämt förföljd af Pekkas skällsord.
— — — — — — — — — — — — — — —