Det var middagstid, då barnen kommo hem och åto sin middag efter samma matsedel som vid frukosten. Enda skillnaden var, att Pekka hade letat fram tre salta strömmingar och lagt en på hvar brödbit.
Sent på kvällen den tredje dagen kom mor hem. Hon fann de små så, som hon lämnat dem, endast mera smutsiga och bruna. Pekka hade ondt i fötterna och röda fläckar af blod på skjortan, — minnen från kalabaliken, också kroppen var full af små rispsår och blånader.
Mor slätade luggen och såg honom i ögonen.
»Har du slagits, pojke?» frågade hon och såg oroligt på sonen.
»Ja, med vargen», sade Pekka, »han sparkade så fasligt och jag bara slog och luggade honom. Men han blef rädd, han, och sprang sin väg.»
»Sprang vargen — för hvad blef han då rädd?»
Modern såg tviflande in i sin förstföddes ansikte, med den käcka, skrytsamma, tvärsäkra minen.
»För hvad blef vargen rädd?»
»För koskällan, vet jag, som han åt upp och som jag inte fick tillbaka, fast jag drog allt hva' jag kunde.»
Den unga kvinnan lyfte upp pojken på knäet och såg honom forskande in i ögonen. Hon kunde icke fatta, att det var sant, som han här berättat.