»Guldsmedsflickan ä här och frågar efter arbete», sade Anna och satte sig i faderns knä, »har du något?»
Patronen smålog. »Du kommer för sent på dygnet, min flicka», sade han och satte spetsen af sin mustasch i munnen för att få bort en droppe sardinsaft, som stannat kvar sen kvällsvarden — »hvem orkar tänka på sådant den här tiden på kvällen. Har du något, mamma?» Han vände sig till sin hustru, som bred och fryntlig satt i gungstolen och petade tänderna, »har du något åt Andersson att reparera? Det är visst fattigt för er med alla sex syskonen, barn?»
Lisa teg. Hon tittade förläget ned på sina stora magra händer, som om hon väntat att de skulle svara för henne.
Frun hade ingenting. Men Anna talade om sitt silfverhjärta, det, som hon fått till födelsedagen att bära på sammetsband kring halsen, och som hade fallit i golfvet och blifvit trampadt på och nu var platt och förstördt.
»Så lämna ditt silfverhjärta, det är alltid något», skrattade patron med sitt förnöjda, mätta skratt, »vi ska inte vara ogena, bed far bara skynda sig med det, så får han mera… Så gå efter det, Anna!»
Anna sprang och kom snart tillbaka med det.
Hon gaf det till Lisa. »Håll nu i det väl», förmanade frun, »och tappa det inte, för tappar du det, får du betala det.»
Lisa tog emot den lilla silfverpjesen och knep om den så fast, som om den varit en diamant, hvilken hon måste förvara för en hop röfvare.
Barnen sprungo åter bort, Lilli tog henne i hand, och så skulle det lekas.
Lisa skulle bara se på, hon, icke kunde hon vara med, hon, som hade det dyrbara silfverhjärtat att förvara och ingen ficka att stoppa det i.