I yster fart sprungo de alla ut genom trädgården och till stranden, där båtarne lågo förtöjda vid bryggan.
En grann slup full med festklädda personer kom sakta seglande, ombord sjöngs och dracks, alla barnen skulle på bron för att se på.
Lisa sprang med, alltjämt dragen af Lilli.
Atte hoppade i jullen, hans egen lilla rödmålade julle; därifrån kunde man bäst observera grannlåten i farkosten, som nalkades i långsam fart.
Anna ville med i båten, och så Hanna och Olga, slutligen också Lilli. Lisa stod ensam på kanten af bryggan och såg på hur barnen tumlade om på båttofterna, hur de lekte, stojade och roade sig.
Atte steg upp på akterbrädet, tyngde på jullen, så att den vickade upp och ned, till höger och vänster. Det var en fröjd! De skreko, jublade och klappade i händerna.
Nu aflägsnade sig slupen med de hvitklädda damerna. Anna lutade sig fram för att bättre se, men tog öfverbalansen och skulle hafva fallit, om hon ej fått tag i kanten af bryggan. Men Lisa, som såg hennes fara, böjde sig ned och sträckte ut sin ena hand för att hjälpa henne.
I det ögonblick Anna fick fast fäste och klättrade upp, föll Lisa i och försvann i djupet.
Det var ett ögonblicks verk, man observerade det knappt i villervallan.
Anna stod upprätt på bryggan, ännu helt förskräckt.