»Kom ut», ropade han, »det är ingen fukt, vi kan godt sitta här ute! Den salta luften är läcker, kom och känn så bra den smakar!»
Man bar ut ett bord på verandan. Man slamrade med glas, karaffiner, skålar och kannor. Téköket rök, toddykannan likaså, ur glasen ångade det och den bruna konjaken i sin slipade karaffin fick ett mörkt skimmer af solen, som stundom genom björkarne kastade några sneda strålar på det dukade bordet.
Herrarne satte sig med ryggen åt utsikten och spädde på glasen. Det var glam och glädje, till och med under de ifrigaste dispyter. Läkaren och prästen munhöggos oupphörligen, häradshöfdingen och kaptenen skrattade, det var en gemytlig kvartett, fyra oskiljaktiga vänner, man kunde icke undvara hvarandra, man behöfde hvarandra och älskade hvarandra både i lust och nöd. Kaptenen och prästen voro fattiga slarfvar bägge två, och de representerade nöden, häradshöfdingen och läkaren däremot lifslusten, glädjen och hjälpen, som i form af penningar eller borgen åstadkom denna välsignade harmoni, hvilken alltid nådde sin skönaste fulländning vid klangen af de kära toddyglasen.
Läkarens fru, den lilla doktorinnan, stod vid köksspiseln och stekte abborrar. Hon visste icke att »bröderna» skulle komma i dag. De bodde så afsides, hon och familjen, ett par timmars rodd ifrån staden, och hon var icke beredd.
Hon hade icke väntat dem ännu på några dagar. Prästen hade ju i början af veckan fått största delen af hennes mans kvartal, kapten hade fått det mesta af det privatpraktiken inbringat. Hon, ja, hon hade fått slita och sträfva för att få det återstående att räcka till för hushållet och till skor åt de välsignade barnen … och nu voro de där allaredan. Skulle kanske kaptenen låna penningar i dag igen? Häradshöfdingen var visserligen ett stöd, men — han hade sin familj, specielt frun, som hade respekt med sig, han var icke så lättplockad som hennes man.
Det var ett bråk att ställa till ett värdigt emottagande för främmande så här à propos. Pigan Katrina hade sprungit från Mörknäs till Edsudden, från Edsudden till Hästviken, och först hos fiskarn i »Kroken» fått några marker fisk. Själf hade hon varit i ärtlandet och plockat ärter, lilla Mina satt ännu bland hallonbuskarne och letade ut de få mogna, dyrbara bären; Elin, femåringen, satt på trappan med morteln på knäet och stötte finsocker, och Katrina låg borta i potatisåkern, våt ända till magen och gräfde efter potatis. Där fanns i år bara några, och små voro de, hvitgula och ovala som mandlar. Drängen från gården stod bakom gärdet och »spektaklade» med Katrina; de voro »kärestafolk», och det var högst förargligt för de två att de inte nu i stället fingo ta sin vanliga aftontur ut åt ladorna…
Den unga frun i köket arbetade så att kinderna glödde och gåfvo henne ett friskare, gladare utseende. Lågan från spiseln kastade glans öfver hennes trötta, melankoliska ögon; hennes lifliga och något nervösa rörelser talade om ett varmblodigt temperament, men hennes redan litet lutande hållning skvallrade om årslånga öfveransträngningar, och ett nät af fina rynkor och fåror i det vackra, eljest så bleka ansiktet berättade en tyst historia om många tårar.
I barnkammaren sof en liten svag gosse på tvenne månader, en annan, äldste sonen, satt som vanligt ute under kardborrbusken, där hade han ett »hus», och i det huset rymdes han själf nätt och jämt med sin docka och sin griffeltafla.
Doktorns äldste gosse var sin mors älskling och sin fars afsky. Barnet, en sexåring, var icke som andra barn. Han kunde aldrig bli karl. Han kunde aldrig få fasoner. Han var ful, uppnäst och skygg, bockade sig aldrig, log aldrig, svarade icke, när fadern frågade. Han rodnade däremot som en flicka, var tankspridd som en lärd och klumpig som en femtonåring. Förgäfves försäkrade modern att han var genialisk, älskvärd, god och lydig — bara man tog honom på rätta sättet.
Förgäfves omtalade hon hvilka svåra tal han räknat ut i hufvudet, hur märkvärdigt hans minne var och hur han var redo att springa i elden för henne, då hon bad honom. Fadern tyckte, att alla barnen voro »misslyckade» och »illa, uppfostrade», allihop, t. o. m. den minsta. Han skulle ändå icke hafva klagat, om icke just den äldste, Karl August, varit sådan som han var. Med flickorna kunde det vara detsamma, men pojken, äldste sonen, blifvande caput familiae, en sådan obehaglig klump!