I öster syntes Helsingfors, i sydvest Sveaborg. Alla fönster skeno som af guld, kyrkor och torn framstodo så vackert i ljus rosenfärg.
Själfva Utterns nakna klippor sågo vänliga ut nu i aftonbelysningen, fiskarbåtar foro långsamt fram mellan grunden i fjärran, det skimrade som silfver efter dem, och en kaskad af glänsande vattenpärlor kastades upp vid hvarje årtag.
Luften var mild, det kom en doft af kåda från barrträden, och resedans starka vällukt trängde in öfverallt i det lilla huset.
Maten var ändtligen färdig, abborrarne öfver allt beröm, och den lilla frun dukade bordet, prydde det med blommor och arrangerade allt så trefligt hon kunde.
Ändtligen kom hon ut på verandan.
De mörka lockarne stodo som en gloria om hennes hufvud, hon glödde af värme och ifver.
»Så skönt här är!» hennes röst lät mild och melodisk, »en sådan högtidsstämning.»
Ett par af herrarne vände sig om för att betrakta hafvet och sceneriet omkring sig, medan de andra mera nyfiket spejade efter bordet och rätterna.
I detta ögonblick drog en flock tranor förbi, man följde med ögonen deras färd. Med ens hördes ett ljud, hälften sång, hälften klagan. Det ljöd så vemodigt, alla vände sig om och lyssnade.
Den unga frun tryckte häftigt handen mot hjärtat. Hon blef i ett ögonblick blek och frågade ångestfullt sin man: