»Hvad är det, det låter som en begrafningssång?»
»Alltid öfverspänd, kära Maria, det är väl någon fiskare, som sjunger psalmer ute på sjön.»
»Nej», upplyste häradshöfdingen, »det är tranorna, de ha ett sådant där läte, då de dra bort…»
»Hvar är Karl August…», doktorinnan var alltjämt upprörd och såg med skrämda blickar omkring sig, »han gick ju hit för en halftimme sen?»
»Han gick härifrån för en kvart sen, till dig… Kanske är han i hålet.»
Modern sprang ned. Nej, han är inte där och inte i köket, inte i huset och inte i trädgården.
Det blef ett sökande. Själfva doktorn blef orolig och steg upp ifrån bordet med supsmörgåsen i munnen.
Där kom en fiskargumma ifrån andra stranden. Hon berättade att, då hon för en kvart sen rott förbi, hade hon sett »unge herrn» på båtbryggans yttersta kant. Han hade suttit på bryggan i bara ben och hade plaskat med fötterna i vattnet.
Med en suck, tung som en döendes, segnade modern ned. Doktorns lefnadsfriska ansikte blef grått på en sekund. Han sprang upp som en rasande, bort, ned till stranden. Lilla Mina och Elin sprungo efter, häradshöfdingen tog hand om den afsvimmade pigan, drängen och herrarne begåfvo sig i en rad ned åt stranden.
Man försökte intala hvarandra mod. Det var alldeles omöjligt, barnet hade ju aldrig förr ensam öppnat grinden, och allra minst, utan modern, gått ut på den långa gungande plankbryggan.