Med tunga, fasta steg och sänkt hufvud gick doktorn förut ned, ensam. De andra stannade något bakom. Han stod nu på ändan af bron. Vattnet var här ett par famnar djupt.
Ett ögonblick var det alldeles tyst. Så ett tungt fall, ett plaskande i vattnet. Han försvann och syntes icke. Ett par sekunder förgingo, långa som timmar.
Så kom han upp med sin börda. Simmade några alnar, tills han fick botten. Gick så i vattnet mellan slippriga stenar och snärjgräs. Barnet låg liflöst i hans armar.
»Det är slut», sade han, då han undersökt den lille, »slut för några minuter sedan. Men — låt oss försöka! Till verket!»
En halftimme förgick under detta pinsamma arbete.
Lifvet återkom dock icke.
Solen hade gått ned, det skymde starkt. Sveaborgs kyrkklockor kallade soldaterna till aftonmässa. Ljudet kom och förklingade åter.
Ännu stred det röda skimret borta i väster, men det grå segrade. Skuggorna blefvo allt större och snart syntes stjärna efter stjärna på himlen.
När det blef alldeles mörkt, kom fadern in med sitt barn. Han kysste barnets breda panna och låg länge med sitt ansikte lutadt mot den lille dödes.
De voro i denna stund fader och son.