När lindarne blomma.
Han var ung, hon var ändå yngre, de voro nyss gifta, rika och lyckliga. Allt var som det skulle vara, och ändå såg det icke riktigt ut, som om de passade för hvarandra. Hon var en modern hufvudstadsskönhet, och han hade varit den enträgnaste, den hyggligaste och den anspråkslösaste bland hennes många friare. Gud vet hvarför han fått ja … visserligen var han han en beskedlig människa med en karakter af guld, men något vidare elegant var han icke och föll eljest sällan unga flickor i smaken. Nu hade hon tagit honom — i nåder, och han var otroligt förtjust! De hade hyrt en villa ute i skärgården hos hennes föräldrar, och han brukade roa sig med att ro ut med sin älskade hvar morgon denna sköna, underbara sommar, då hvar dag var som en enda fest af solljus och lycka.
Hon hette Elisabet, den unge häradshöfdingen hette bara Anders, ett tarfligt namn, men som passade honom utmärkt.
I dag hade de kommit att aflägsna sig långt från hemmet, de voro nu borta vid ytterskären; här såg fullkomligt obebodt ut, endast där borta, ute vid vida hafvet, låg bland de grå, kala och ödsliga klipporna en liten lummig ö, likt ett ensamt grönt stänk i det gråblå vattnet, som nu låg framför dem skimrande i junisolen.
Unga frun var törstig, man rodde mot ön och sökte ifrigt en hamn. Ogästvänligt dolde en mur af branta klippor öns grönskande stränder. Den unge mannen hade af en lots hört att här var bebodt, det gällde nu bara att finna inloppet. Han rodde och rodde och hon satt och stirrade likgiltigt ut mot hafvet, färden roade henne icke, luften var för stark, solen för varm, båten för liten och allting just så, som det icke borde vara. Anders var alldeles för entusiastisk, satt han inte där och himlade sig öfver denna »intressanta» ö, som om den varit själfva lycksalighetens, hunger och törst generade honom icke, sällskap var hans plåga och ensamheten med henne hans största glädje!
Hon älskade omväxling, en smula sällskap, skön natur — men helst civiliserad. Synd att deras smak var så olika … om man bara snart komme hem…
Med en trött blick på sin man fingrade hon på det välfriserade håret, hatten och det nästan osynliga hvita floret. Båten svängde i detsamma om en af klipporna och de fingo sikte på en liten täck, grön strand, liksom gömd mellan tvenne branta berghällar. De gingo i land och följde en liten vacker stig, som slingrade sig mellan grupper af lummiga träd fram mot en dal, omgifven af grönskande kullar. Häradshöfdingen var förtjust, han beundrade allt hvad han såg.
Hon nickade förströdd och steg med sina spetsiga, högklackade skor försiktigt på tufvorna mellan de mossiga stammarne.
»Jag har aldrig sett en vackrare naturlig park eller något så präktigt, som de kolossala mossbeklädda stammarne häromkring!» utropade han. »Och källan här, hör du hur den porlar och sjunger och hviskar? Ser du hur asparnes ljusa färg vackert stiger fram mot den mörka bakgrunden af de höga granarne, och hur enarne stå likt grafcypresser omkring en jättemausolé?»
»Så poetisk du är, Anders, jag bara tänker på hur hungerns kval förtär mig», suckade hon, »och längtar att komma till folk … nu är vi visst nära.»