Stigen blef bredare och de stodo verkligen snart framför ett tämligen stort halfförfallet tvåvånings trähus, hvars dunkla och gardinlösa fönster, likt en blind gubbes blick, tomt stirrade ut mot en gårdsplan, på hvilken man ännu kunde skönja tydliga spår af att den en gång varit en trädgård. Här och där tittade en förkrympt ros fram bland höga tistelstånd; berberis och buxbom stredo om platsen med hagtorn och njupon; solros, krusmynta och timjan bredde ut sig på löfträdens och resedans bekostnad och på de forna gångarne växte springrot och vildklöfver i bästa förstånd med kardborren och nässlan. Men på den bristfälliga grå trappans ledstänger slingrade sig några tynande rankor af den vilda vinbusken, som stack in med sina yppigare grenar i remnorna uppe vid taket, där dagern lyste igenom och skvallrade om de årtionden, under hvilka nordanvinden de kalla höst- och vinternätterna obehindradt blåst därigenom på sin väg öfver hafven.
Mot söder beskuggades huset af en präktig rönn och ett par väldiga lindar, sällsynta gäster i nejden och planterade af gamle Erik — nuvarande egarens far; de stodo nu i blom och spredo sin starka doft vida omkring.
»Här ser obebodt ut och ändå ser jag spår efter människor», sade den unge mannen, »här ligger en duk och där borta hänger en hop kläder till torkning. Hallå där, är någon hemma?»
Ingen svarade. Helt nära i berget genljöd hans röst och ekot återgaf hans rop hastigt och med yttersta noggrannhet.
Han sprang upp för den knakande trappan, tog den i ett par skutt och slog på dörren. Ingen öppnade. Endast en katt kröp jamande fram under trappan, krökte sin svarta rygg och satte sig liknöjdt ned på ett af trappstegen, där han långsamt och ordentligt började slicka sina feta lår och små mjuka tassar.
»Jag tror att de äro döda», brummade häradshöfdingen, »kom och låt oss gå omkring huset, kanhända det finnes folk i stallet eller fähuset, jag hör ett väggur slå någonstädes och en fågel kvittra där inne … titta du in genom fönstret så länge, nå, hvad ser du?»
Hon trippade fram, lyfte gratiöst upp sin vackra spetsgarnerade sommarklädning, snörpte på munnen och med en min som prinsessan i sagan gick hon med små steg fram mot huset och tittade nyfiket in.
»Här bor folk», ropade hon, »här är gardiner, men jag ser ingenting för gardinerna, som täcka halfva fönstret.
Han skyndade också dit och försökte se, men det gick icke, — blommorna skymde bort utsikten, fönstret var stängdt och han kunde endast tydligare höra kanariefågelns kvitter och se skenet från ensbrasa, som flammade där inne midt i sommardagens solljus och värme.
»Löjliga persedlar det här herrskapet», sade han, »de gömma sig väl, men någonstädes måste de ändå finnas. Kom, låt oss gå vidare!» De fortsatte sin upptäcktsresa allt mer och mer intresserade. I fähuset fanns ingenting, de tomma båsen, af hvilka endast ett enda tycktes vara i bruk, skvallrade om det lif, som idislande kreatur här en gång fört, men äfven här hade tiden, stormarne och regnet ödelagt och förstört, utan att någon försökt att motarbeta förödelsens verk. Mossa och svamp grodde öfverallt, här och där hade en rutten planka gifvit dagern ett alltjämt större hål att titta in igenom, en hop murbruk, som fallit ner och nu gaf råttor och grodor fri passage hit in, bildade stora, hvita högar i hörnen, järnskrot, stock- och träbitar lågo öfverallt i vägen, gröna af mögelsvamp och spridande en underlig unken lukt. Det var svårt att komma fram, och allt sökande var förgäfves. Intet lefvande väsende fanns i närheten.