»Ser du här», sade hon, »se en sådan löjlig ruin! Ett fragment af ett litet stenhus, och öfvervuxet med konvolver och hallonbuskar. Nej, se sådana vackra röda bär, jag måste ha dem!»
Nu fick hon lif, sprang uppför den lilla sandbacken till »ruinen» och stod snart uppe bland buskarne, inbegripen i försök att nå de grenar, som buro de vackraste bären. Han stod ett stycke ifrån och såg på, försjunken i betraktande af hennes fina och af en elegant korsett vackert formade figur och de något bleka och skarpa men regelbundna dragen, samt kom därvid att tänka på hur mycket bättre hon tog sig ut i balsalen, hvars kvafva värme gaf färg åt hennes med poudre de riz sminkade kinder och glans åt hennes stora och matta ögon med deras underrand af väl applicerad touche.
I samma ögonblick skrämdes de båda af ett starkt klingande skratt, som ljöd helt nära och som tycktes komma från jorden; en dörr, gömd under några af de stora buskarne, som växte öfver ruinerna, öppnades sakta och därur framträdde en ung bondkvinna, som med händerna i sidorna och alltjämt skrattande på samma råa och bullrande sätt blickade från den ene till den andre, som om hon haft framför sig några utklädda namnsdagsgratulanter af sitt eget stånd och icke dessa båda förskrämda hufvudstadstyper, klädda efter sista modet och doftande af dyrbara parfymer.
Den unga kvinnan hade svårt att höra upp med sitt skratt, men hon kom sig dock slutligen för och började att på det vänligaste nicka och hälsa.
»Goddag, fina, fina herrskap», sade hon, »hvarifrån är dom? Hvem har vist dom hit, fanns det en molntapp på himmelen, så kunde en tro dom hade regnat ner. Hva ska' dom här att göra?»
Frun skulle ha' litet vatten … eller, om det vore möjligt, litet mjölk.
Men flickan rörde sig icke ur fläcken, utan stod ideligen och stirrade på ett på en gång vänligt och fånigt sätt. Plötsligt, liksom fattad af en inspiration, sprang hon fram, grep den unga frun i handen och drog henne med sig mot huset till.
»Hon skall få hva hon vill, mjölk eller bränvin eller bärvatten, hva' hon vill! Fosterfar och fostermor sofver och jag sprang ned i källaren, när jag hörde röster, för jag blef rädd att det var ryssen; men när jag såg herrn och mamselln, så blef jag så glad. Kom in bara, här ä' nyckeln. Nu kan vi göra hva' vi vill.»
Motvilligt följde den unga damen med sin följeslagerska; dennas stora, robusta, manhaftiga gestalt gjorde ett obehagligt intryck, och hennes osäkra blickar skrämde den lilla frun ännu mer. Kvinnans slarfviga dräkt och okammade mörka hår, som tofvade sig i tjocka ringlar omkring pannan, hennes brunröda hy och den stora uppnäsan, allt detta bidrog att göra intrycket frånstötande. Om icke hennes leende varit så godt och gifvit hela ansiktet en prägel af barnslighet, så hade den främmande helt visst skrikit till af rädsla.
Häradshöfdingen följde dem hack i häl, han beundrade den storväxta bondkvinnans raska sätt att röra sig, hennes kraftfulla kropps resliga hållning och hennes höfters, armars och bens runda former …, synd att hennes språk och sätt var vildinnans — hennes själ lika litet utvecklad som ett af skogens djurs. Kunde man tänka sig större motsatser än dessa två, den ena en förfinad och förvekligad baldocka, bleksotsaktig och en smula hysterisk, när något gick henne emot, och den andra, fullkomligt omedveten om allt i världen, undantagande naturen omkring henne, så att hon icke ens förstod att vara generad för sina stora, bara och smutsiga fötter, sina nakna armar och nakna hals, illa skyld af det grofva oblekta lintyget, som helt vårdslöst var hopbundet öfver det höghvälfda, solbrända bröstet?