— Hvem skulle tvinga Hedda att blifva värdinna i annans stuga än den mans, som hon fattat tycke för? — sporde den sköna och såg litet trotsigt upp i smedens ansigte.
— Hå, det går ett underligt tal här i byn i qväll — sade han — folk fins, som säger, att Hedda lofvat sin tro till en, men sin kärlek till en annan.
— När har du hört, att Hedda gått i byn och ropat ut till folket, hvad hon tänker? Vill inte smeden vara nöjd med mig, som jag är, kan han gå till andra. Stackars den qvinna, som tager första tok hon möter på landsvägen. Byn är full med manfolk, i socknen fins en hop bättre hemman än Salmi; men en så arg gårdvar som Salmen Ukko fins väl inte i hela landet, det säger då hvar och en, som har ögon och öron.
Det for en mörk sky öfver Ellas ansigte; han rodnade som en yngling, och hans ögon glänste.
— Du vill väl inte öfvergifva mig, Hedda? — frågade han nästan ångestfullt.
— Hm, du kan trötta ut en stackars qvinna, Ella, och du tror visst, att du är en sådan karlakarl, att ingen kan stå dig emot. Men det skall jag säga dig, det är allt flere än du, som sett på Toimilas vackra Hedda, och inte behöfver hon gå och träla på Salmi, det är hon då visst för god till.
Ella stod som tillintetgjord inför den vackra bondqvinnan, hvars trotsiga mod gjorde det djupaste intryck på honom. Han hade aldrig sett en sådan qvinna förr. För hans blickar hade bygdens qvinnohjertan hittills smultit som smör för sol, och männen der i trakten anse ju allmänt qvinnan som sitt lätt vunna byte: hennes enda karaktersdrag är undergifvenheten, den blinda undergifvenheten under hans herrskarevilja.
Ella beundrade Hedda. Hon var så vacker, der hon satt med det trotsiga ansigtet vändt i profil med aftonhimmelen till bakgrund. Hennes figur var fyllig och kraftig, hennes medvetenhet om sin skönhet gaf hennes rörelser en säkerhet och ett behag, som skulle hafva anstått en prinsessa.
Han stod der, fängslad på en gång af det motstånd han rönte och den okufliga makt en stor och obestridd qvinlig skönhet alltid utöfvar på ett mottagligt sinne. Kärleken, så sent väckt till lif i Ellas bröst, huserade der omildt nog och tvang honom att mot sin vilja visa sig öfvervunnen inför henne, en svag qvinna, på hvilken han så gerna hade velat imponera genom sin manlighet. Han kastade sig ner på ljungen för hennes fötter, tog hennes förklädsfåll i handen och kramade tyget så hårdt, som hade han velat i sina händer smula sönder det.
— Du blifver min hustru, Hedda, det blir ju dervid? — frågade han med af rörelse darrande röst.