— Låt mina kläder vara, skrynkla inte ned den der fransen — befalde Hedda.
— Du flyttar ju hem till mig eller följer mig hvarthän jag går? — sade Ella och såg allt ifrigare upp till Hedda, hvars blickar alltjemt skymdes af de långa ögonhåren, som hon likt en gardin fälde ned öfver sina klara, brinnande ögon.
— Du går väl i forsen eljest? — frågade hon hånfullt.
— Nej, men jag vill hafva dig — menade Ella.
— Men om de andra vilja det samma, de också? — invände Hedda.
— Gud skall låta min vilja ske, jag har bedt, och hvad en ber om, det blir.
— Men om en annan ber emot?
— Ella är väl ändå den starkaste.
— Det tyckes inte så, efter han hålls i tömmen, fastän han är femtio år, och styres af en gammal gubbe, grå och orkeslös som en ofruktbar stör.
Ella tog sig om hufvudet. Han hade glömt sin far och qvällens uppträde.