— Nehej, — tänkte Heikki — det är ingen orrhöna, det är visst ett troll, det är bäst att jag gömmer mina pengar.
Månen, som ett ögonblick skymts bakom ett moln, framträdde nu tydligt, och i dess sken såg Heikki patronens krokiga och spetsiga gestalt, som med den tunna paletån fladdrande om benen i stora, osäkra steg klättrade uppför branten till klippan, der vägen åt herrgården gick.
— Kom hit! — ropade patronen åt Heikki, — kom hit, så ska' du få dig ett rapp för hvad du sagt i qväll, kom hit, ormunge!
— Jag är väl inte galen, — ropade Heikki — han får allt piska upp sej sjelf patron, för det är han som behöfver det, och inte jag. Ljuger han ännu en gång på pappa, så går jag till polisen, ja, det gör jag! Och då får patron gå i fängelse, och då skall jag skratta och vara glad! Adjö nu, patron, och tag fast mig om han kan.
Han sprang ett stycke, den lille, men stannade så för att se sig omkring. I samma stund hven det för pannan på honom, och han föll, träffad på hjessan af en stor spetsig sten, slungad med skicklig hand af patronen, som sigtade säkert på den lille der han stod med sin hvita skjorta belyst af den klara augustimånen.
Patronen skyndade till. Pojken låg der till hälften afdånad, med det lilla ansigtet oigenkänligt af den nedströmmande bloden. Hålet var djupt och kanske lifsfarligt. Men barnet slog ännu en gång upp ögonen, stirrade förskrämd på patronen och stammade, i det han krampaktigt knöt näfven:
— Patron är mördare, och polisen skall jag gå till och säga … säga till polisen att patron…
Han hann icke längre. Patronen tog ifrån marken emellan stenarne en handfull mossa och körde den i munnen på den lille, och så ännu en näfve till.
— Du kunde vara i stånd till allt, du, om jag läte dig hållas — sade han för sig sjelf, tog på sina armar det halft sanslösa och ändå motsträfviga barnet med de vidöppna, vilda ögonen, bar det uppför klippan till yttersta spetsen och slungade det med en kraftansträngning, som kom svetten att stiga upp på hans panna, ned i sjön, bort i det »bottenlösa» djupet.
Den lilla hvita figuren syntes flytande på vattnet ett ögonblick, och försvann sedan. Detta ögonblick skymdes åter månen af ett nytt moln, som redan nästa minut var borta för att låta den klara månskifvan på nytt belysa vattenytan, der nu endast en försvinnande krusning var det enda märke på den graf som så villigt slutit sig öfver den lille. Ännu en bubbla, och så ännu en. Det var lifvets sista andedrag dernedifrån. Derefter rådde dödens stillhet öfverallt.